Scen: Vem är rädd för Virginia Woolf? på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen onsdag, november 24th, 2021

Örebro Teater

Nypremiär: den 20 november 2021

 

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Av Edward Albee

Regi: Rikard Lekander

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson

Medverkande: Katarina Ewerlöf (Martha), Jakob Eklund (George), Hans Christian Thulin (Nick), Ester Uddén (Grynet)

 

Jag vill börja med att ta upp något som sällan nämns i en teaterrecension: Ljussättningen.

Inte bara för att den är infernaliskt bra, utan för att man under de fyra timmarna verkligen ser dramat i ljuset av – just det, en skickligt gjord ljussättning. Lamporna är utplacerade på stativ runt om scenen, till och med stående bland möblerna. Lågt placerade strålkastare skär genom spelet bakifrån, så skarpt att de bländar oss på första raden. En hög ramp med spotlights fälls upp och ner i början av varje akt, ungefär som ett rymdskepp som landar eller startar. I den sista aktens slutuppgörelse badar scenen i ett kallt, obarmhärtigt ljus från ovan.

Jag anar regissören Rikard Lekanders sinne för att ta strupgrepp på åskådaren, även om det är ljusdesignern Carina Persson Backman som ska har berömmet för utförandet. Likaså tror jag det är Lekander som bestämt att den gamla teaterns vackra, guldsmyckade tak och ljuskrona inför starten hålls nersläckta som ett tecken på något hotfullt ruvande att vänta på …

Vi blir heller inte besvikna. Här har vi mer än fyra timmars ren och skär teaternjutning. Ack, vad jag saknat det under flera tidigare produktioner som visserligen varit snyggt gjorda, men som inte haft den här själen och stämningen.

Ja, egentligen är det en förfärlig stämning. Vi förstår det från nästan första minut när Martha, spelad av Katarina Ewerlöf fäller de första ironiska kommentarerna till sin mångårige och mycket trötte make George, spelad av Jakob Eklund. Det är sent på natten, han tar en sista drink och har tänkt sig att få landa i sängen. Men hustrun har bjudit in ett yngre par, spelat av Hans Christian Thulin och Ester Uddén. Det är början på flera timmars mental boxning mellan de båda, med deras gäster som förskräckt publik. Boxning med många slag under bältet.

Ibland kan man som recensent sitta och belåtet notera att en skådespelare agerar mycket bra. Men Ewerlöf och Eklund spelar inte. De har den där konsten att bara vara i sina karaktärer. Det gör det oerhört njutbart. Roligt i de kärva, cyniska replikerna och faktiskt riktigt obehagligt i de gränslöst nergörande attackerna på varandra.

Som alltid vill förståsigpåare analysera Edward Albees berömda pjäs utefter sin tid. Till exempel att den var ett blottläggande av den amerikanska konservatismen på 60-talet och idag en spegling av det samtida USA som till exempel banade – och banar? – väg för en Donald Trump.

Jag ser i stället en välskriven historia om ett äktenskap som är ett fängelse, där cynism går sida vid sida med sårbarhet och beroende. Där en mörk hemlighet uppdagas. Så skickligt är det skrivet, att vi inte vet om denna gömda hemlighet är verklig eller inte.

Rikard Lekander påpekar i förordet i programbladet att Albee aldrig ville säga vad dramat handlar om eller vad det är för genre. I vår överfulla tid av genrebestämda teveserier eller kort sammanfattade filmbeskrivningar vill jag ge honom rätt och allt stöd. Vi behöver uppleva dramat i all dess längd och komplexitet. Här – i obruten tid – blir det en teaterkväll av stora mått som jag sent ska glömma.

__________

Martin Dyfverman