Kortroman: Inertia

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 3rd, 2021

Johan Daisne

Inertia

Översättning av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 86 sidor. Nyligen utkommen.

 

I kortromanen Inertia rör sig tåget som berättaren i börjar befinner sig på, trögt framåt. Tiden likaså. Utanför kommer våren med tröghet, och man känner av dess pånyttfödelse först på hösten. Och berättarens elever är också något tröga, och Belgien återhämtar sig trögt efter det andra världskriget. Den flamländska titeln på boken är De trein der traagheid, alltså ”tröghetens  tåg”. Begreppet ”inertia”, som är den svenska titeln, avser inom naturvetenskapen tröghet.

Johan Daisnes stora förtjänst var att introducera den magiska realismen i den flamländska litteraturen. I boken, först utgiven 1950, är det kanske mer tonvikt på det magiska än det realistiska. Det magiska skimret väller fram, och över, ganska snabbt i boken.

Efter ha föreläst och strosat runt i en närliggande stad, vaknar berättaren på ett nedsläckt tåg. Alla klockor har stannat på halv sju och alla i vagnen, och alla i alla andra vagnar, sover. Han har för ovanlighetens skull latat sig efter föreläsningen i fonetik, och han ser det som ”ett litet, men gynnsamt förebud”. På tåget känner han sedan en livsglädje, som om livet alltid rättfärdigar sig själv. Efter lite funderingar kring varför alla sover och varför allt i och utanför tåget är becksvart, stannar tåget och berättaren kliver av tillsammans med professor Hernhutter och juridikstudenten Val. In i den ändlösa natten.

Ganska snart har man förstått att tågresan är en allegori för en dödsfärd, så som den beskrivs i diverse religioner. Att man som läsare faktiskt förstår det, är väl, det går en inte över huvudet. När man har förstått allegorin återstår en handfull av hintar. Klockor stannar, allt ljus försvinner och ingen är vid medvetande; tågresenärerna är bortom tid och rum; tågresan är dödsresan.

Men, de vandrar längre in i dödens rike och samtalar väldigt förnuftigt om livet. Två begrepp är centrala för berättelsen. Det enda är ”inertia”, som alltså inom naturvetenskapen avser trögheten hos objekt, något man vetenskapligt inte riktigt kunnat förklara. Det andra är motsatsen, ”inkoativ”: ”Liksom en rörelse, i enlighet med tröghetslagen, tenderar att fortsätta en stund även när – för att ta ett exempel – motorn stängs av, tenderar således en handling att börja redan innan vi faktiskt utför den.”

Kanske är det därför också som boken upplevs som något uppbygglig; Daisne kan inte prata om inkoativ, utan att skriva inkoativt. Döden måste börja innan döden tar vid, och livet måste fortsätta efter att döden tagit vid.

Hos berättaren är allt av del en oändlig kedja av kausalitet. I världen finns det en främmande intelligens och berättaren menar att den sätter allt i rörelse och att han har ”svårt att föreställa mig något som inte skulle finna sitt rättfärdigande i någonting annat”. Allt är alltså en orsak och verkan.

I bokens andra hälft resonerar professorn om det ändå inte är så att även livet verkar följa tröghetslagen, och ”[d]å skulle det få till följd att vår existens under en kort stund fortgår i dödens limbo, och ju starkare denna existens har varit, ju mer man har hållit av livet, och passionerat omfamnat det precis innan, desto längre fortgår det…” Men att döden börjar innan vi dör, att den inkoativ, vet vi redan vid det här laget.

De två begreppen genomsyrar även de tre karaktärerna i boken, som representerar olika stadier på livets väg. Studenten är något naiv men hungrig på kunskap. Berättarjaget är något självgod och tillfreds med sina egna tyckanden. Professorn är självkritisk och klok. De tre karaktärerna är en: studenten är berättarjagets inkoativ, och professorn hans inertia.

I nattmörkret går de alltså och samtalar, om vetenskap och om livsfilosofi. Om existensen säger professorn att ”ingen förstår den, och lättade av detta brukar nästan alla acceptera den som normal”. Sådan kåserande livserfarenhet uttalas ofta, och det är kanske bokens största förtjänst.

Språket i boken känns ibland inte helt naturligt, och det beror nog inte på översättningen av Urban Lindström, utan snarare på de mångordiga formuleringarna. På ett sätt som påminner om ”smart dialog” från science fiction, sägs ofta något enkelt på ett tillgjort sätt. På ett ställe, i samtal om den limbo som de befinner sig i, heter det att

”Får jag bara påpeka att om – alltjämt enligt min hypotes – vi skulle befinna oss i ett speciellt område, nämligen på randen till det hinsides – så är det i enlighet med tröghetslagen fullständigt i överenskommelse med reglerna att de flesta saker ändå framstår som helt normala, och möjligen också är det. I kraft med den andra lagen, den om den psykiska automatismen, måste det likaså även den kunna påträffas vissa avvikelser, och om jag inte misstar mig, just på de essentiella punkterna […]”.

Det till trots är Inertia en bok lätt att tycka om. Det är stundvis en smart bok, även om den krånglar till det något i onödan. Enbart slutet ger väl egentligen illa eftersmak, eftersom det realistiska, som nästan helt frånvarat, plötsligt trumfar över det magiska. Om man har anspråk på att göra intelligent litteratur, borde just slutet vara mer sammansatt. Men ändå – Inertia är en bok lätt att tycka om.

—

Isak Adolfsson