CD: The Triumpf of Neptune av Lord Berners

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, september 14th, 2021

Lord Berners: The Triumpf of Neptune*; L’uomo fdai baffi°; Vales bourgeoises°; Polka°. (Naxos). Speltid: 69’27.

Clive Bayley (bas)*, English Northern Philharmonia*, Royal Ballet Sinfonia°, David Lloyd-Jones (dirigent)

Betyg: 

Hur har ni det med the Right Honourable Sir Gerald Hugh Tyrwhitt-Wilson? Obekant? Men om jag säger Lord Berners då? Lika obekant? Hur som helst var han en av dessa excentriska aristokrater som tycks trivas i det brittiska drivhuset för aparta arter. Men om han trots allt är bekant för en och annan är det som tonsättare – även om han också skrev romaner och memoarer och ställde ut egen konst. I det tidiga 1900-talet vann han ingen mindre än Stravinskys bevågenhet, och när Ryska baletten skulle gästspela i London 1926 tyckte man det vore trevligt att framföra ett brittiskt verk. Valet föll på Lord Berners, som för detta tillfälle komponerade The Triumpf of Neptune. Titeln låter som hämtad från barocken, men musiken låter mer som Erik Saties Parade och med drag av William Waltons Façade – An Entertainment från 1923, men utan diktrecitation. Berners själv liknade den vid en brokig julgran där man kan hitta lite allt möjligt från Tjajkovskij till Léo Delibes. Riktigt underhållande är det hur som helst, så det framstår som rätt obegripligt att den är så obekant.

Just Walton var för övrigt den engelske tonsättare som Berners kände sig mest befryndad med. Dessutom umgicks han med Dame Edith Sitwell, som skrivit texten till Façade, och som var minst lika excentrisk som lorden själv. Gästboken på hans gods rymmer annars en rad kulturkändisar som G.B. Shaw, H.G. Wells, Aldous Huxley, Salvador Dalí, Stravinsky och de kontroversiella Mitford-systrarna.

Men albumet bjuder inte bara på den glada och publika modernismen i Neptunus triumf. Här finns också den mer modernistiskt sparsmakade marionettbaletten L’uomo dai baffi (Mannen med mustaschen) från 1918, de Ravelska Valses bougeoises från 1919 och en liten Polka från 1941. De två senare är orkestrerade av Philip Lane som också skrivit den läsvärda skivkommentaren. Den kan kräva ett förstoringsglas för att avkoda. Men det kanske är i Lord Berners excentriska anda?

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.