Bok: Banvaktare Thiel av Gerhart Hauptmann

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 31st, 2021

Banvaktare Thiel

Gerhart Hauptmann

Översättare: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 68 sidor. Har nyss utkommit

 

För den som läst litteraturvetenskap är, förhoppningsvis, Gerhart Hauptmann ett bekant namn. Men det är i stort sett bara bekant för ett enda verk, skådespelet Vävarna från 1892. Och hur många som verkligen läst det är mer osäkert. Ändå tycks det ofrånkomligt att nämna så fort man kommer in på naturalismen och den socialt engagerade litteraturen mot slutet av 1800-talet. Det sägs att pickelhuvekejsaren Wilhelm II sade upp sin loge på teatern efter att ha sett pjäsen – vilket bara det skulle kunna uppfattas som en rekommendation.

Men Hauptmann var inte bara dramatiker, och när förlaget Hastur nu aktualiserar honom är det med berättelsen Banvaktare Thiel. För översättningen svarar Bodil Zalesky som också skrivit förordet. Där beskriver hon novellen som Hauptmanns första naturalistiska verk. Den skrevs 1887 och publicerades året därpå. Samtidigt påpekar hon, nog så riktigt och viktigt, att den egentligen inte följer något program eller schema. Man kan till exempel knappast påstå att den i naturalistisk anda gör speciellt stor sak av arv, miljö och historisk situation som avgörande för att förstå en människa. Men här finns i alla fall intresset för lägre sociala skikt och livets elände. Och visst är banvaktarens två barn ett slags speglar av sina respektive mödrar. Mot den första hustrun, den späda och sjukliga och tidigt döda Minna, står i bjärt kontrast den brutala och själlöst härsklystna Lene. Men Lene är också folksagans elaka styvmor, medan Minna påminner om tyskans ord för kärlek, Minne. Det är en grym historia, och vi anar nog rätt tidigt att något lyckligt slut knappast är i sikte. Händelserna har sin oundvikliga gång, och våra onda aningar laddar tidigt det som berättas med ett krypande obehag.

Hauptmann hämtade en del av stoffet från en järnvägsolycka som ägt rum på sträckan Erkner–Fürstenwalde, men han gav det naturligtvis sin helt egna konstnärliga utformning. Han karaktäriserade berättelsen som en ”novellistisk studie”, och med sina femtio sidor är texten mer novell än roman – eller kanske vad tyskarna kallar en ”Novelle” och som vi inte har något motsvarande begrepp för på svenska. Med ”studie” tänker jag mig att han ville ge sken av ett slags ”objektiv” undersökning, en fallstudie, av vad som kan hända en enkel och from man när känslorna, drifterna och omständigheterna blir honom övermäktiga. Men någon medicinsk rapport är det naturligtvis inte fråga om.

Novellen har betraktats som ett av den tyska naturalismens främsta prosaverk. Men lika gärna skulle jag vilja inrangera den i en litterär tradition som kan spåras till den tyska romantiken och hävda att Hauptmanns Banvaktare Thiel är i linje med Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas (1808) och Annette von Droste-Hülshoffs Judeträdet (1841). Här finns samma knappa stilkonst med drag av krönika – vilket inte gör händelseförloppet mindre upprörande, snarare tvärtom. Och att Hauptmann beundrade Georg Büchners obönhörliga drama Woyzeck förvånar inte. Även där möter vi en utsatt och ansatt man som drivs in i en situation han inte kan bemästra – med ödesdigert resultat. Intresset för labila psyken låg också i tiden; Banvaktare Thiel skrevs samma år som Strindbergs Fadren.

Hauptmann må ha sett sin historia som en ”studie”, men det är i så fall en upprörande studie och inget vi läser med distanserat intresse. Som Zalesky påpekar finns här också lyriska inslag. Och i romantikens anda får naturen återkommande spegla Thiels själstillstånd. Efter katastrofen beskrivs hur tallarna, som tidigare glött som järn i kvällssolen, sträcker sina stammar ”som bleka, förvittrade skelettdelar in mellan trädkronorna, som vilade på dem som gråsvarta skikt av förmultning”. Man slås också av den suggestiva skildringen av de framstörtande, tjutande expresstågen som förebådar Pär Lagerkvists expressionistiska ”Far och jag” i Onda sagor (1924). Kan Lagerkvist rent av ha läst Banvaktare Thiel? Det är ingalunda osannolikt. Hur som helst växer ångloket även hos Hauptmann till en obönhörlig kraft, ett ångestladdat svart vidunder som inte går att hejda. Och faktum är ju att inte ens de mest förhärdade naturalisterna, som Émile Zola, drog sig för att arbeta symboliskt. Det är trots allt skillnad på att skriva manifest och fiktion.

Detta sagt kan vi också glömma alla litteraturhistoriska associationer och bara låta oss fångas och dras med av berättelsen. Den står lika stark idag som för hundratrettio år sedan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.