Historia: Tyrannens Tid – om Sverige under Karl XII
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, augusti 28th, 2021Tyrannens Tid – om Sverige under Karl XII
Magnus Västerbro
510 sidor
Utgiven 2021, Albert Bonniers Förlag
Jag är en av de som aldrig riktigt förstått den hjältegloria som i viss utsträckning fortfarande svävar över Karl XII. Att släpa ut människor i ett krig från vilket de aldrig återvänder är inte ärofullt. Därför är det skönt att I Tyrannens Tid – Sverige under Karl XII inte primärt handlar om just krigarkungen. Här får vi i stället möta det land och i flera fall de individer som drabbades av ”Carolus”, som han kallade sig själv, och hans regeringsperiod.
Framför allt handlar det om åren under ”Stora Nordiska Kriget” som pågick från 1700 till 1721. Kriget börjar, som de flesta av oss lärt redan i grundskolan, med flera triumfer under dess första år men med i längden långt mer katastrofala följder, inte minst för monarkens undersåtar.
En av de första vi möter i boken är Elin Jonsdotter, soldathustru i Vadsbo härad. Tiden är de absolut sista dagarna av 1699, och krigsrykten har börjat spridas. Sverige har haft fred i 21 år, men nu verkar det vara dags igen, och Elin orkar inte längre. Inte ett krig till, inte bli ensam hemma igen med ansvar för allt medan maken drar på sig uniformen och ger sig av för att kanske aldrig komma tillbaka.
Elin är inte ensam i att ta det beslut hon tar. Tyrannens Tid berättar en mängd berättelser om vad människor är beredda att göra när de drivs till den yttersta gränsen av en monark som faktiskt inte bryr sig. Det kan låta som ett kategoriskt påstående, men mot slutet av sin levnad konstaterar han det själv, Carolus; han bryr sig inte om ifall han har sina undersåtars kärlek och stöd, så länge de lyder.
Men innan läsaren kommer dit har kriget rasat på i många år, med stöd av allt färre, och till slut bara av kungen själv. Inte ens hans rådsmän vill längre ha det. Till skillnad från monarken är de på plats och ser hur uttaget av ständigt högre skatter, missväxt, dräneringen på arbetsföra män och inte minst böldpesten när den slår till, maler ned folket för vilket kungen ska vara ”som en fader”. Det kan låta mörkt, men tack vare Magnus Västerbros skickliga berättarteknik och förmåga att levandegöra personer som bland andra Jon Stålhammar och hans hustru Sofia Drake, Sophia Elisabet Brenner, Arvid Horn, och Pehr Kortman, som när boken – och kriget – börjar är en liten pojke med soldatdrömmar, så lever man sig in i deras berättelser och det Sverige som fanns då. Och det Sverige är ett envälde med censur, kontroll och en kung som inte behöver lyssna på någon annan än Gud, och som faktiskt inte heller gör det. Här finns de som inte bara drabbas, utan också inom ramen för det lilla svängrum de har kritiserar kungen, bland många den unge Emanuel Swedberg som själv senare går vidare till historien som vetenskapsman, filosof och mystiker under det namn han får som adlad; Emanuel Swedenborg.
Det är de många rösterna, och de enskilda livsödena, som gör boken omöjlig att lägga ned. Att dessa människor inte är fiktiva karaktärer mot en historisk fond, utan personer vars öden levt vidare genom tre hundra år är vad som driver boken framåt och gör den till den typ av historieskildringar som är så mycket mera värdefulla än att en kung en gång marscherade kors och tvärs genom Polen för att sedan fly till Turkiet och lämna merparten av sina mannar åt sitt öde (efter slaget vid Poltava fördes 20 000 svenska krigsfångar till Moskva, av dem över 1 000 kvinnor och barn. Merparten kom aldrig hem igen).
Tyrannens Tid – om Sverige under Karl XII är värdefull läsning för alla som är intresserade av historia, och hur dåtiden såg ut för de människor som levde då. Jag anser också att den tjänar ett syfte som en röst mot romantiska tankar om krig och nationell storhet, och borde nog egentligen också vara ett komplement på historielektionerna på både högstadie- och gymnasieskolor.
Sist, men inte minst: var Karl XII en tyrann? Ja, är det inte det vi kallar de ledare som vägrar lyssna på andra, som censurerar sitt folk och låter dem svälta om det gynnar de egna ambitionerna?
—
Camilla Johansson
Det finns mycket viktiga fakta om Karl XII som Magnus Västerbro ”glömmer” när han kategoriskt definierar honom som en tyrann. 1: Enligt nutida perspektiv var han en helt oskyldig barnsoldat, han var bara 17 år när Sverige anfölls år 1700. 2: Karl XII startade inte ett enda krig, Sverige anfölls utan någon som helst anledning av en enorm koalition av fyra stater, där vårt grannfolk Danmark gick ihop med den ryske kejsaren samt med Polen och Preussen, och då Karl XII slöt fred med både Danmark och Polen så startade de nya anfall. 3: Vår kung hade när han blev kung tvingats avge ett heligt konungalöfte att offra sitt liv hellre än att sluta någon fred som innebar landförluster. Sveriges riksråd kunde ha befriat honom från det löftet och inget hade hindrat regering och råd från att avsätta kungen precis som Gustav IV avsattes. Att detta aldrig gjordes är ett starkt bevis för att kungen inte alls uppfattades som någon tyrann av Sveriges regering och riksdag. 4: Karl XII krävde aldrig mer av sina soldater än han krävde av sig själv, och var en av dåtidens få regenter som faktiskt riskerade sitt eget liv som stridande soldat. 5: Karl XII regerade helt efter de svenska lagar som han svurit trohet att lyda, han hade inte utsett sig själv utan det var hela den svenska fyrståndsriksdagen som möjliggjorde att kriget kunde fortsätta så länge. Det gjordes aldrig några försök att avsätta kungen och att kalla honom för tyrann är att totalt missbruka detta begrepp; Tsar Peter var en stor tyrann som torterade ihjäl sin egen son och fortsatte anfallskriget mot Sverige genom att som Stalin skicka fram hundratusentals ryska bönder som kanonmat år efter år.