Roman: Trion

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 16th, 2021

Johanna Hedman

Trion

Norstedts. 356 sidor. Just utkommen.

 

Johanna Hedmans debutroman Trion har hyllats både innan och efter att den kom ut. Det hade bara varit överflödigt tjatigt att här återupprepa det. Och är inte ensidig beröm lite oärligt?

Trion följer de tre vännerna Thora, cynisk överklass, Hugo, trygghetssökande medelklass och August, romantiserande konstnärssjäl. Berättelsen återges för oss, huvudsakligen, av de två förstnämnda. De tre vännerna försätter sig, ganska uppbyggligt, i en kärlekstriangel. Men framför allt är Trion en berättelse om livsleda.

Efter femtio, hundra sidor undrar man om boken, med sin långa startsträcka, är en bok om ingenting, likt Flauberts Madame Bovary eller ett avsnitt av TV-serien Seinfeld. Men det finns en märkbar skillnad mellan dem och denna bok: de har en tydlig poäng med att vara narrativ om ingenting. Vad är poängen här?

Det finns två spår i boken, som nämnts ovan, nämligen livsleda och triangeldramat. Livsledan konstateras ofta, och den är en och samma genom hela boken. Det behöver inte vara något problem, egentligen. Men kan det mer än konstateras? Triangeldramat är ganska förutsägbart, och karaktärerna ger oss aldrig anledning att tro att det kommer ha någon annan utgång än vad det får. Det är ödesbestämt, men ödet trotsas egentligen aldrig. Därmed korsas också de två spåren i boken: triangeldramat var också meningslöst. Början är slutet. Gestaltningen konstaterar såklart detta, men vad impliceras? Vad är det outsagda?

Att berättelsen är försatt i en kollisonskurs är klart från början, och det är ett intressant grepp. Att Hedman inte skenmässigt vill lura sin läsare till att tro att slutet kan bli något annat, är också intressant. Dessutom ligger det i linje med känslan av förutsägbarhet och repetition, att ingenting är nytt under solen, som ofta finns i en livsleda. Det är en smart narrativ strategi. Men det hade däremot gärna fått göras mer än att konstateras. Litteratur ska självklart främst gestalta, inte resonera. Men går det gestalta mer inträngande? Hur blir början slutet?

Hedman är en god Stockholmsskildrare. Medan Stockholmsskildrare som Hjalmar Söderberg är mer bitterljuva, är Hedman genom sina karaktärer mer blasé och beklagande. Båda författarna flanerar också genom Stockholm, men på olika vis. Medan exempelvis Tomas Weber i Förvillelser faktiskt flanerar till fots genom staden, flanerar Hedmans karaktärer genom Stockholms olika sociala rum.

En skillnad är att hos Söderberg är karaktärerna likgiltiga och opåverkade av händelserna runtomkring, men det pågår ändå mycket runtomkring. Hos Hedman känns det som om Stockholm står still och är förlamat. Att boken stundtals har en montagestil, med scener staplade på varandra – kåserande scener ur Stockholms kulturella och sociala elit som inte alltid direkt följer på varandra, annat än tematiskt – bidrar nog till den känslan. Båda teknikerna hos författarna ger ändå en klar känsla av livsleda, den ena mer bitterljuv, den andra mer blasé.

Det görs en hel del tillbakablickar genom boken, vilka för övrigt gör boken fyllig. Många saker presenteras däri som ny information för läsaren, eftersom det också är ny information. Men att bland annat namn ofta presenteras som redan bekanta, fast att de också är ny information, skaver något. Självklart är det ett stilistiskt drag för att skapa närhet i texten, men det blir inte konsekvent, och så på ett ganska uppenbart vis.

Det finns också en del inskjutna delar, av olika längd, som bland annat handlar om estetik, filosofi och politik i boken. Men, eftersom utläggningarna inte alltid verkar knyta an till bokens tematik om livsleda och relationer, breddar de inte berättelsen eller driver den märkbart framåt. De finns där för att intensifiera känslan av närhet och äkthet, vilket det också lyckas mycket väl med. Och, ja, utläggningarna avslöjar en hel del om karaktärerna indirekt, men varför skulle någon med livsleda berätta överflödiga detaljer, därtill med livsleda i rösten?

Det ska däremot sägas att Hedman har ett föredömligt språk, lätt och precist. Men att bokens samtliga berättare berättar på mer eller mindre samma sätt, förundrar.

En av två stora förtjänster är hur boken gestaltar tendenser av globalism. I en framåtblick pratar Thoras dotter, Frances, ”om europeiska städer som om världen vore ett lummigt grannskap”. Alla större, välbeställda städer är som ett vardagsrum att röra sig fritt mellan. Men ingenstans hör man hemma.

Den globalistiska hållningen gör också varje plats, oavsett hur ansedd den är, till en plats som står bortom det vanliga. Just för att man inte är hemma där, verkar inte det som gäller hemma även gälla där. Den tillåter. Om Paris heter det hos Thora att ”[j]ag visste inte hur jag skulle förklara att jag hade känt mig fri på ett sätt som kanske bara kunde sammanfattas med det enkla faktum att jag kunnat begå misstag efter misstag, och inget av dem hade betytt något, de tyngde inte ner mig.” Som ständig gäst överallt tar man saker ganska lätt. Eller som det heter på ett annat ställe, ”[a]nonymiteten var som en fristad från mig själv.”

Den andra stora förtjänsten är nyckelkaraktären Thora. Berättelsen tillåter Thora vara en osympatisk figur. Det är just för att hon är det som det också är lätt att sympatisera med henne. Det finns egentligen inte någon annan i boken som framstår som genuint otrevlig, eller otrevlig överhuvudtaget. Men boken försöker aldrig ursäkta att hon är det, utan hon är bara otrevlig. Välskrivet otrevlig. Thora får stå på sina egna ben, hon är otrevlig i sin egna rätt, och därför är hon en karaktär som håller.

—

Isak Adolfsson