CD: Symfonier av Tālivaldis Ķeniņš

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 16th, 2021

Tālivaldis Ķeniņš: Symphony No. 4; Symphony No. 6; Canzona Sonata* (Ondine/Naxos). Speltid: 52’40.

Santa Vižine (viola)*, Latvian Symphony Orchestra, Guntis Kuzma (dirigent)

 

Betyg: 

 

Handen på hjärtat, hur många tonsättare från Lettland och Kanada kan ni på rak arm räkna upp? Men med Tālivaldis Ķeniņš kan ni praktiskt nog kamma hem både en lett och en kanadick (som man sa när jag var barn; i alla fall om hockeyspelare). Han föddes i Lettland 1919 men flydde landet strax innan det ockuperades för andra gången. Målet var Paris, och där fick han bland annat ingen mindre än Olivier Messiaen som lärare. Sedan hamnade han i Canada, verkade vid Torontos universitet och blev en av landets mest spelade tonsättare, samtidigt som han värnade sin lettiska identitet. Han dog 2008. För mig är han en ny bekantskap, och speciellt mycket an honom verkar inte heller finnas inspelat. Att det är finska Ondine som nu uppmärksammar honom är ingen slump; där håller man koll på Baltikum.

Albumet rymmer symfonierna nummer 4 (1972) och 6 med undertiteln ”Sinfonia ad fugam” (1978) samt Canzona Sonata för viola och stråkar (1986), allt framfört av Lettlands symfoniorkester under Guntis Kuzma.

Ķeniņš tycks ha haft samma attityd till det symfoniska skapandet som Dag Wirén, nämligen att en symfoni är ett rationellt konstruerat verk, ”ren musik i en abstrakt form” – som just därför, enligt Ķeniņš, också tillåter lyssnarna att lägga in vad de vill i det de hör.

Båda symfonierna återfinns inom en kraftfull och energisk modernistisk tradition, där Ķeniņš också utforskar olika klanger. I fyran är slagverket så framträdande att tonsättaren till och med sagt att den ”egentligen /är/ en konsert för slagverk”. Här finns också aleatoriska moment, där orkester och dirigent får improvisera under givna förutsättningar. Sexan är mer melodisk och knyter an till Bach som också citeras vid något tillfälle. Canzona Sonata slutligen är ett romantiskt, och mycket vackert och elegiskt, verk.

Detta är den andra utgåvan av Tālivaldis Ķeniņš musik från Ondine. Den förra rymde hans första symfoni och två konserter. Det skulle inte förvåna om man tänkt sig en komplett symfonicykel. Det är bara att hoppas.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion