CD: Winter’s End med Stephan Micus
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juli 12th, 2021
Stephan Micus: Winter’s End (ECM/Naxos). Speltid: 48’21.
Stephan Micus (sång, chikulo, nohkan, gitarr, kalimba, sinding, sattar, tibetanska cymbaler m-m.)
Betyg:
Man vet ungefär vad man kan vänta sig av ett nytt album med Stephan Micus. Det kommer att innehålla en rad olika instrument där det alltid finns några man aldrig hört talas om. Det kommer att vara inspirerat av en rad olika kulturer. Och Micus kommer själv att traktera alla instrument och därtill sjunga alla stämmor. Naturligtvis har han också skrivit musiken själv och mixat allt. Soundet på nya albumet Winter’s End får inte minst sin prägel av chikulon, ett marimbaliknande instrument med stora resonanskärl från Mozambique. Många av låtarna, liksom Micus sång, har också en omisskännligt afrikansk prägel. Men här finns också inslag som för tankarna till Japan och till europeisk renässansmusik à la Rolf Lislevand.
Winter’s End ansluter väl till de närmast tidigare White Night och Inland Sea och håller samma höga klass. Micus är ett slags enmansinstitution, och han går sina egna vägar. Det nya albumet har en japansk dikt som motto: ”although there is the road / the child walks / in the snow”. De tre raderna fångar väl Micus musikaliska attityd. Men man får inte föreställa sig honom tungt och trögt pulsande utan vandrande med lätta steg, förundrad över tillvarons skönhet. Han går sina egna vägar, och det är bara att vara tacksam över.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
