Scen: Hjalmar Bergmans Dollar på Stadra Teater

Stadra Teater

Premiär 2 juli 2021

Av: Hjalmar Bergman

Regi: Lena Engqvist Forslund

Scenografi: Ebba Forstenberg

Kostym & mask: Agneta von Gegerfelt

Ljusdesign: Kenny Nilsson

Musikarrangemang: Anders Ortman

Koreograf: Catrine Örman Oskarsson

I rollerna: Magnus Wetterholm, Bodil Carr Granlid, Rune Jakobsson, Kajsa Ekström, Caroline Rauf, Måns Hammarström, Lovisa Carlson, Lasse Forss, Eva Haldert, Anton Hellberg, Neryse Klaassen, Alfred Stenegård Norr.

Vilken kraft, vilken spelglädje och vilken innerlighet.

När den sexton män och kvinnor starka ensemblen på Stadra Teater formerar sig i sångnumren i Dollar så tåras nästan ögonen hos mig i den mentala sprängkraft som den levande teatern återigen får visa här i Stadra, ett par mil norr om Nora i Magnus Wetterholms kärleksfullt skapade ”Stadraland”.

 – NÄMEN här sitter ju publik! Med den upptäckten inleds spelet och fångar från början den oförställda glädjen i att det äntligen är dags för teater igen.

Snudd på snillrikt är det att teaterdirektören Wetterholm tagit upp Hjalmar Bergmans på sin tid ganska nergjorda pjäs ”Dollar”. Bara en gång spelad, 1926 – och då som en slags uppföljare på succén ”Swedenhielms”, vilket ju aldrig är lätt. Och visst – den här komedin kan tyckas väl konventionell och karaktärerna är överlag fånigt endimensionella. Men så är det ju det här med Stadras

spelkultur. Det går liksom inte att göra något ointressant. Mångbottnade stadraveteraner som Wetterholm, Lasse Forss och Rune Jakobsson KAN liksom inte göra det bara enkelt. När de nu får sällskap av den oberäkneliga Bodil Carr Granlid – som hustrun till Wetterholms industridirektör Baltzar – och sedan gnistrande  krutdurken Caroline Rauf som den rika amerikanskan som inte bara ska strö dollars över de penningtörstande svenskarna utan även psykoanalysera dem på sitt eget pretentiösa vis – då slår det ofta gnistor i denna annars lite tama sällskapskomedi.

Komedin utspelar sig på Grand Hotel Kebnekajse där tre svenska par bokat in sig. Alla tre med trassliga relationer emellan sig. Direktören Baltzars Sveaverken är på fallrepet och hans räddning är den rika amerikanskan Julia Johnstone som också väntas dit. Det rika persongalleriet är också en lek med tidigare pjäser från Bergmans penna. Här finns de Lorche-arna från ”Markurells”, här finns som nämnts Baltzar från ”Chefen fru Ingeborg”, Katja från ”Flickan i frack” och Julia (direktörens fru) som är samma dotter Julia som med hela familjen levde över sina tillgångar i ”Swedenhielms”. Det här knepet att samla ihop sina gamla figurer ser vi ju idag de allra största filmproducenterna som Marvel göra med stor framgång. Nu låter Magnus Wetterholm Bergman göra det som en storstilad avslutning på sin Bergmantrilogi i Stadra.

Apropå film så är verklighetens förhistoria till ”Dollar” den att Bergman försökte sig på en karriär som manusförfattare – i Hollywood 1924 (se tidigare artikel i Kulturdelen.com) Det gick åt skogen och det bidrog till den starka avoghet han redan kände inför de amerikanska värderingarna. Nu ger han uttryck för det i framför allt den rika Julia Johnstones roll i Dollar. Det är också den tematiken som ger den annars lätt ytliga komedin ett riktigt bett. Här diskuterar Bergman pengar, moral och att sälja sin heder.

 – Hedersuppfattningen utvecklas med förfallet av hedern, tyckte jag t ex att en av personerna sa. Baltzar är beredd att sälja sin heder för pengar och de andra sin trohet för en kärleksaffär. När amerikanska Julia dyker upp har hon ambitionen att se rakt igenom denna ”skandinaviska” dubbelmoral och säga sanningen på det raka, tuffa USA-sättet. Det gör hon – och det går åt pipan. Hon förstår sitt misstag när det är hennes egna känslor som hon plötsligt har sålt…

 Så ordnar allt upp sig, som i en sann ”feelgood” story – och precis lika osannolikt snabbt.

Men Stadra har lyckats igen. Kraften och glädjen i sångnumren lyfter det lite triviala dramat. Här överraskas med låtar som Ugglas ”Det går bra nu”, Marilyn Monroes ”I wanna be loved by you” och flera andra. Särskilt minnesvärd är en sjungande batalj mellan könen som känns helt up-to-date. Sångnumren iscensatta i ett styvt jobb av koreografen Catrine Örman Oskarsson.

 Regissören Lena Engqvist Forslund har också gjort ett styvt jobb som hållit ihop det hela, men jag vill heller inte glömma den allra minsta rollinsatsen, något jag aldrig sett på teatern förut. Sufflören – här Agnes Axén – som får resa sig och förklara att hon ibland inte begriper alla förvecklingar. Teaterleken frodas och finner nya vägar  i Stadra.

__________