EM 4: Om erigerad nationalism och Var
Dixit fredag, juli 2nd, 2021En fotbollsmatch är en fotbollsmatch är en fotbollsmatch. Fast kanske inte för alla åskådare. Somliga tycks se EM-matcherna som en nationernas kamp. Rent av på blodigt allvar och därför uppfattar spelarna som något slags representanter för nationen. Små fotbollssoldater som slåss för nationens heder i kamp med andra fotbollssoldater i andra nationsfärger. Vilket i sin tur leder till att en del huligansupportrar på sociala medier tar sig rätten att hota enskilda spelare och deras familjer för påstådda målmissar eller andra tillkortakommanden i spelet. Hatarna borde söka hjälp. De är ur takt med tiden och lallar omkring i 1800-talets fläskiga nationalism och chauvinism.
Denna erigerade nationalism där de nationella svällkropparna och reptilhjärnan är inblandade får mig att känna ett lätt illamående och genast associera till sommaren 1914 och de gamla spattiga journalfilmer som förevigat olika arméförband som marscherar ut i kriget för att försvara sin nations heder och ära – under överinseende av en extatiskt flaggviftande åskådarskara. I tron att kriget skulle vara över före årets julhelg. Men med facit i hand kan vi konstatera att så inte blev fallet.
Nationalism är ett njutningsmedel som ska brukas med måtta och förstånd. Lite planschartat gestaltad i för trånga gula T-tröjor med den blågula flaggan som emblem och ohistoriska vikingahjälmar på svenska skultar kan den vara charmigt lekfull.
Dagens fotbollsspelare på EM-nivå är med en underdrift välbetalda och närmast att betrakta som stjärnartister. Och det där med nationens heder är en 1800-talstanke som spökar. Många är ju lagkamrater med varandra till vardags i de yppersta lagen i de stora europeiska ligorna. Tidningen The Economist förutspådde landslagsfotbollens död på grund av kommersialiseringen som gjorde att många stjärnor passerade nationsgränserna för att sälja sina tjänster. Det var för många år sedan. Men där hade den fel. Det blev snarare tvärtom. Nationalstaten har gått och väl stått pall.
Men landslagsfotbollen kan komma att utvecklas åt ett helt annat håll om en internationell superliga kommer till stånd. Kanske med några droppar nationella spänningar och rivaliteter i event-cocktailen. Den kapitalistiska marknadslogiken är glasklar och den avskyr osäkerheter som att utfallet på gigantiska investeringar ska avgöras på planen. Det är snarare en fråga om ”när” än ”om” en stängd superliga kommer på plats. Lönenivåerna i storklubbarna kräver högre och högre och framför allt säkra intäkter. Samtidigt vill ägarna, en brokig skara – med en gemensam vinstkättja som är outsläcklig – ha en gigantisk vinstkaka att förfoga över. Det finns oerhört mycket tv- och reklampengar på en global skala att suga åt sig med ett globaliserat format rätt i tiden. En superlagens och megastjärnornas egen show med mycket kringbling av celebriteter och med lättmanövrerade politiker i byxfickan för att hantera lokala restriktioner som begränsar friheten för fotbollsproduktens format. Som alkohollagar och spelbolagen reklampest.
Det försök att dra igång en europeisk superliga, som gjordes nyligen ser jag mest som en förpostfäktning. Det verkar stoppat just nu av Uefa som ju absolut inte vill släppa kontrollen över sådana intäkter som det är fråga om. Men storklubbarna har klart förstärkt sin förhandlingsposition inför eventuella förändringar av Champions League. Uefa och Fifa kommer nog att kompromissa om det sportsliga om pengarna är de rätta och fördelas diskret.
Det blev ingen sommar anno -94 för Sveriges då det ”grävdes guld” i USA som resulterade i ett brons. Vem bryr sig? Först i gruppen nu, men respass i åttondelen mot Ukraina. Ett öde Sverige delar med storheter som Tyskland, Portugal och Frankrike. En skuffelse naturligtvis men så är fotbollen. Sverige hade lika gärna kunnat vinna.
Jag tror på laget i nästa VM som jag absolut inte kommer att se eller skriva om. Om nu Sverige kvalar in. Det får höstens kvalmatcher utvisa och resultatet spelar ingen roll för mig. Fast jag hoppas för spelarnas skull att de ska ta en plats. Hursomhelst är Qatar-VM vägs ände för en 40-talist med rester av en etisk kompass i sitt inre. En timeout från de stora turneringarna för alltid förmodligen.
Numera tar jag lätt på förluster. En fotbollsmatch har blivit ”bara” en fotbollsmatch. Men jag gillar Janne Andersson som är en suverän förbundskapten, svensk som en kaviarmacka med ägg en måndagsmorgon i Algutsboda. Självklart fotbollskunnig och oglamorös, opretentiös och storsint till sin natur. En Tommy Söderberg i lite modernare upplaga. En förbundskapten som bygger lag som håller. Och, tänk hur juste han hanterat Zlatan trots dennes elakartade personangrepp på sin person. (Om vi hade haft Zlatan med… Våga inte formulera tanken.) Gamla favoriter som Sebastian Larsson och ”Granen” pensioneras förmodligen, medan nya föds. Det var en fröjd att se Dejan Kulusevski och Alexander Isak på planen. Tyvärr hade inte någon av dem millimetrarna på sin sida vid avslutningarna mot Ukraina. Det hade inte heller ”virvelvinden” Emil Forsberg. Så kan det gå. Victor Nilsson Lindelöf och Albin Ekdal är fullfjädrade defensivspelare.
Nu är det dags för kvartsfinalerna. Italien möter Belgien, kanske den moraliska finalen. Jag kommer att hålla på Italien som är ett dysfunktionellt land egentligen, men som jag är halvblint förälskad i. Esteten, il tecnico Roberto Mancini på bänken kommer nog att få det lika svettigt som mot ett oväntat starkt Österrike i åttondelen. Men han svettas med stil och den vita skjortan kommer inte att skrynklas nämnvärt.
Jag har övergivit min neutrala position i betraktandet av Var. Jag är helhjärtat emot systemet som är en riktig soppa av överväganden och uppenbarligen inte alltid sätter det sportsliga rättvisan först. Det har tydligt framgått av förre elitdomaren Jonas Erikssons kommentarer. Han konstaterade att två av engelsmännen skulle ha visats ut i åttondelen mot Tyskland. Var var Var då!
Dixie Ericson, kulturskribent.
