CD: Orkesterverk av Valborg Aulin, Ida Moberg och Elfrida Andrée

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 2nd, 2021

Valborg Aulin: Parisian scenes; Ida Moberg: Sunrise; Elfrida Andrée: Symphony No.1 (Nilento Records/Naxos). Speltid: 79’47.

Gothenburg Symphony Orchestra, Johannes Gustavsson (dirigent)

 

Betyg: 

 

Vad har Elfrida Andrée (1841­–1929), Ida Moberg (1859–1947) och Valborg Aulin (1860–1928) gemensamt, förutom att vara kvinnor och tonsättare födda på 1800-talet? Inte så mycket. Men nu har de i alla fall sammanförts på en cd som pryds av en målning av Hilma af Klint. Den visar sig ha anknytning till Ida Moberg som liksom Klint var antroposof med esoteriska intressen. Däremot är den svårare att koppla till de andra.

Valborg Aulins Tableaux Parisiens (Parisbilder) från 1886 är ett världsligt verk som i fyra satser fångar olika intryck av metropolen: det hektiska gatulivet, nattens lugn, en danslokal och en festlig natt i Trocadéro. Musiken är komponerad på ort och ställe och hade alltså kunnat heta ”En svenska i Paris” i analogi med Gershwins An American in Paris (1928). Men i Aulins musik saknas förstås tutande bilar som hos Gershwin och här finns ingen metro som i Jacques Iberts svit Paris (1930). Men det saknas inte fart och fläkt och öppningen är anslående. Nog får man känslan att Aulin trivdes i storstaden och ville förmedla dess atmosfär av glädje och flärd till en måhända tråkigare svensk verklighet. Men det kan också smyga sig in en nordisk ton i den nattliga andra satsen. Vad hemmapubliken beträffar visade den sig vara så ointresserad och tråkig som man kunde befara. Parisbilderna låg skandalöst nog ospelade under hela Aulins livstid. De blev också, vad jag kan se, hennes enda rena orkesterverk – vilket är desto mer att beklaga som orkesterbehandlingen är verkligt delikat. Kanske uppfattades den som för fransk i ett tyskdominerat Sverige? Valborg Aulin gav upp komponerandet 1903 och flyttade till Örebro där hon blev ett framträdande namn inom stadens musikliv – medan hennes bror Tor fortsatte att fira triumfer som violinist och tonsättare på en större arena.

Finlandssvenska Ida Moberg är för mig ett helt nytt namn. Hennes svit Soluppgång är från 1907. Dess fyra satser följer egentligen hela dygnet från solens uppgång till afton och stillhet – vilket ju också kan uppfattas symboliskt som ett människoliv. Och med tanke på Mobergs teosofiska och antroposofiska intressen ryms här säkert också mer esoteriska dimensioner – till skillnad från de magiska soluppgångarna i Ravels Daphnis och Chloé (1912) och Richard Strauss En alpsymfoni (1915), eller för den delen i Carl Nielsens soliga Helios (1903). Melodierna kan vara både svepande och sugande, med mättad stråkklang, och avklarnat visartade med ljust träblås. I tredje satsen kan jag ibland få Bizets Flickan från Arles i tankarna, men Ida Moberg har sin egen personlighet. Och nog blir man nyfiken på att höra mer av henne.

Albumet avslutas med Elfrida Andrées första symfoni. Komponerad 1868 är det albumets äldsta verk, och med sina 36 minuter också dess längsta. Andrée var en på många sätt remarkabel kvinna som inte bara var Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist utan också vår första kvinnliga telegrafist. Hon dirigerade, arrangerade folkkonserter och var aktiv när det gällde kvinnors rätt att själva välja sin väg i livet: ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande!” Hon ansåg att orkesterverk bättre än andra visade att även kvinnor kunde komponera, och att som kvinna 1868 ge sig i kast med en symfoni vittnar också om hennes oförskräckthet, desto mer som symfonin inte stod så högt i kurs i Sverige i glappet mellan Berwald och Alfvén. Andrées lärare Ludvig Norman skrev i alla fall tre. Och Andrée skrev två. Den andra finns sedan tidigare på en cd från Sterling. Ettan uruppfördes i Stockholm 1869, men framförandet var så uselt att tonsättaren och hennes syster lämnade lokalen. Symfonin är brett upplagd och fast förankrad i tidens tysk-romantiska tradition. Inledningen lovar gott, men efter ett tag lyssnar jag ändå mer pliktskyldigt än för mitt höga nöjes skull. Om man går från Andrée till Aulin är det ungefär som att inom det samtida måleriet gå från akademism till friluftsmåleri. Men nu är i alla fall Andrées båda symfonier dokumenterade på skiva och den svenska symfonins historia blivit rikare. Gott så.

Sedan kan man fundera över konceptet för ett album som detta. Är det att stänga in kvinnliga tonsättare som just kvinnliga och få det att framstå som att de spelar, eller spelas, i en egen division? Vad Aulin beträffar hade det t.ex. varit väl så spännande, och åtskilligt kaxigare, att para ihop hennes Parisbilder med andra musikaliska Paris-skildringar, som exempelvis de av Gershwin och Ibert. Å andra sidan är det ju fullt förståeligt att man vill samla och presentera förbisedda och tidigare inte inspelade verk. På så sätt vidgar den vår repertoarkännedom och vår kunskap om svenska, kvinnliga tonsättare födda runt 1850. Det är värdefullt. Men rent musikaliskt är det, åtminstone för mig, Aulins och Mobergs verk som utgör den verkliga behållningen. Och här fungerar albumet som en riktig öronöppnare. Dessutom spelar Göteborgssymfonikerna under Johannes Gustavsson hur snyggt som helst. Så när alla parametrar är sammanvägda får det bli en fyra i betyg.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion