Roman: Det sjunde korset

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juni 28th, 2021

Det sjunde korset

Anna Seghers

Översättning av Lars W. Freij

Nilsson förlag. 482 sidor. Har utkommit.

 

Precis som många av de författarna vi idag håller för sin samtids bästa så brändes Anna Seghers (1900-1983) böcker på nazisternas bokbål 1933. Hon tillhör den brokiga skaran av exilförfattare som flydde Tyskland och opponerade sig mot naziregimen. Seghers var själv kommunist, medan en annan exilförfattare så som Thomas Mann var strängt konservativ. Två år efter kriget återvände hon till Tyskland, bosatte sig i Västberlin och flyttade sedan några kvarter åt öster 1950 till den sovjetkontrollerade delen av staden. Det sjunde korset (1939), tillsammans med Transit (1944), vilka båda nu har getts ut av Nilsson förlag, tillhör hennes och exillitteraturens mest framstående verk.

Med Det sjunde korset gör Seghers nazisternas koncentrationsläger till en del av Tyskland. De är belägna i Tyskland och en del av den tyska bebyggelsen. Även om människorna runtomkring är ambivalenta till dem så tvingas de förhålla sig till dem.

Berättelsen följer den politiske fången Georg Heisler som flyr ett läger. Med list håller han sig undan Gestapo och söker skydd bland ”vanliga hederliga arbetare” och en annan bild än den nationalsocialistiska visas upp av Tyskland. Under boken blir en rad andra människor involverade, människor från Georgs förflutna men även andra. En stor del av boken följer alla dessa andra karaktärer som inte är Georg och en tjock intrig träder fram.

Det koncentrationsläger som Georg flyr ifrån är Westhofen, skisserat efter lägret Osthofen, beläget i närheten av Worms. Nämnda läger var det första koncentrationsläger som naziregimen upprättade och var i bruk lite över ett år mellan 1933 till 1934. Seghers har dock tagit inspiration till berättelsen från en rymningen från ett annat koncentrationsläger, nämligen från det i Sachsenhausen. Men genom att förlägga historien till landets första läger så signalerar Seghers att detta bara är början, så att säga. Härifrån tar det sitt avstamp och eskalerar.

Boken har en klassisk utomstående berättare som har tillgång till alla karaktärers inre. Mer modernt är användandet av att direkt och ordagrant återge karaktärers tankar, löpandes i texten. Denna teknik används på ett taktfullt vis. Ofta får vi tankarna, men även en hel del repliker, från karaktärer som dyker upp i förbigående genom romanen. Georg kan själv inte alltid föra så många samtal eftersom han gömmer sig och är på flykt, varför karaktärer längs vägen får stå för mycket av konversationerna. Förutom att direkt driva äventyret framåt så fungerar greppet som ett sätt att skildra vardagen i Nazityskland. Det finns mycket kritik, men det finns också en ambivalens genom att landet framstår som splittrat i mångt och mycket. Seghers bild av Tyskland är flerdelad.

Seghers tillhörde i början av sitt författarskap stilriktningen ”Den nya sakligheten”. Unik för den tyska kultursfären motsatte den sig expressionismen och individens inre projicering på yttervärlden. Istället ville man skriva vardagsnära och med ett faktiskt engagemang i yttervärlden, inte främst den inre världen. Till sakligheten hör även att vara precis med detaljer men även ett avståndstagande från sentimentalitet. Detta är beröringspunkter med somlig naturalistisk och realistisk litteratur, men den nya sakligheten var anti-utopisk.

Förkärleken för detaljer och en avsikt att vara faktisk märks tydligt i Det sjunde korset, kanske främst genom funktionerna hos och antalet av karaktärer. Boken vimlar av sådana, och ofta har de en ganska liten funktion för att driva berättelsen framåt. Men deras funktion är också adekvat till deras karaktär. Istället för att slå samman olika karaktärer som fyller liknande funktioner för berättelsen, låter Seghers karaktärerna fylla den funktion som man kan anse att de faktisk borde fylla. Det är mer sakligt så.

Tyskland är alltså splittrat och karaktärerna fyller bara den funktion de adekvat borde fylla. Ändå finns det en känsla av att karaktärerna bara är. Nazisterna är nazister för att de är nazister, och kommunisterna är kommunister för att de är kommunister. Det ges inte så många förklaringar – direkta som indirekta – till varför Tysklands karaktärer sätter sig i motsatsförhållande till varandra. Det är enbart givet. Förvisso, Det sjunde korset är en spänningsroman, visserligen med ideologiska förtecken. Boken vill inte ge några förklaringar – den vill underhålla. Men ändå, karaktärerna är tämligen oföränderliga genom boken, även om nyanser finns.

Den karaktär som framstår som mest komplex är vår huvudkaraktär, Georg. Han är en antihjälte. En kvinnokarl och odåga som lämnar fru och barn för livets goda och som är oärlig mot kamrater. Men han vill ändå göra rätt för sig, och han går i bräschen för proletariatets sak. Detta gör honom till en ganska typisk underklasshjälte. Är det då problematisk att han egentligen är en antihjälte? Eller är det bara mer nyanserat, mer faktiskt?

Något som ytterligare kännetecknar ”Den nya sakligheten” är reportagestilen. Ernest Hemingways särpräglade stil drog också mot reportagestilen, och författarens roman Klockan klämtar för dig (1940) påminner något om Det sjunde korset. Båda berättelserna drivs av en gedigen handling och inte så mycket av en tematik. Eller snarare: tematiken är påtaglig, men den levandegörs direkt genom handlingen. Båda böckernas budskap kommer naturligt av handlingen.

Seghers och Hemingway är båda anti-nazistiska och anti-fascistiska, men en viktig skillnad författarna mellan är att Seghers berättar med en röst inifrån. I Klockan klämtar för dig får vi följa amerikanen Robert Jordan som åker till Spanien och slås i inbördeskriget och blir hjälte. En hjälte från utsidan. Georg i Det sjunde korset är en tysk i ett tysk koncentrationsläger, och egentligen ingen vidare hjälte. Åtminstone inte i klassisk mening, men han är en hjälte inifrån. Det finns heller inget exotiskt över Seghers Tyskland, som det däremot finns över Hemingways Spanien. Just det ger boken en större tyngd.

Det sjunde korset ställer inte så många frågor, men den väcker många frågor om förkrigstidens vardag. Ibland brukar kommunistiskt färgad litteratur beskyllas för att inte vara litteratur, utan propaganda. Det är inte fallet med Anna Seghers. Det görs inga försök att fiktionalisera historiematerialismens dialektiska determinism, vilket inte behöver vara ett problem. Men framför allt, Seghers försöker inte vara lojal mot något parti och fastnar aldrig i några politisk-teoretiska resonemang. Och karaktärerna är levandegjorda, med skrupler och förtjänster – även om nazisterna bara är nazister och kommunisterna bara kommunister.

—

Isak Adolfsson