CD/SACD: Orkesterverk av Magnus Lindberg och Sebastian Fagerlund

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, juni 17th, 2021

Magnus Lindberg: Aura; Marea; Related Rocks* (Ondine/Naxos). Speltid: 66’40.
Emil Holmström & Joonas Ahonen (piano och keyboards)*, Jani Niinimäki & Jerry Piipponen (slagverk)*, Finnish Radio Symphony Orchestra, Hannu Lintu (dirigent)

Betyg: 

–

–

 

Sebastian Fagerlund: Nomade for cello and orchestra*; Water Atlas (BIS/Naxos). Speltid: 58’34.

Nicolas Altstaedt (cello)*, Finnish Radio Symphony Orchestra, Hannu Lintu (dirigent)

Betyg:

–

–

–

Vill man vara vitsig kan man säga att Magnus Lindberg slog igenom med full kraft år 1985. Då uruppfördes hans orkesterverk Kraft som onekligen inte fått sitt namn för ro skull. Senare, i sina två pianokonserter, valde han att anknyta till Ravel. Resultatet var tjusigt, men det är ändå i den kraftfulla, för att inte säga våldsamma, orkesterbehandlingen han verkligen kommer till sin rätt.

Det visar också två av verken på en aktuell cd. Aura, som skrevs 1993–93 är tillägnat minnet av den polska tonsättaren Witold Lutosławski och med sina nästan 40 minuter Lindbergs störst anlagda orkesterverk. Med sina fyra satser, där den andra är långsam och den tredje ett slags scherzo, för det tankarna till en symfoni – även om Lindberg protesterar. Stor sak i det. Viktigare är att det är ett anslående verk med både kompakta och transparenta klanger som betvingar lyssnaren som en naturkraft. Det gäller även det lite tidigare och kortare stycket med den välfunna titeln Marea (som betyder tidvatten). Det tredje verket på skivan, Related Rocks (1997), kan med sina två pianon och slagverk föra tankarna till Béla Bartóks Sonat för två pianon och slagverk, men den associationen visar sig förhastad när man väl börjar lyssna. Dessutom arbetar Lindberg här med elektronik, vilket kan resultera i ett nästan orkestralt intryck.

Den fjorton år yngre Sebastian Fagerlund står inte Lindberg efter när det gäller orkesterbehandling. På senaste albumet presenteras hans Nomade för cello och orkester och Water Atlas, båda från 2018. Och det är bara att konstatera Fagerlund återigen visar vilken angelägen tonsättare han är. Allt han gör är bra. Det som bland annat skiljer hans musik från Lindbergs är att tonen kan bli dovt hotfull. Där Lindbergs verk liksom tornar upp sig har Fagerlunds en tendens att tränga sig in och bli oroande. Nomade är ett brett anlagt och rikt varierat verk som låter cellisten Nicolas Altstaedt under drygt 37 minuter visa upp hela sitt register. Det är en otroligt fascinerande cellokonsert, där inte minst de expressivt inåtvända satserna 4 och 5 får en att lyssna på helspänn. Fagerlund har en förunderlig förmåga att fånga lyssnaren trots att han inte skriver i ytlig mening lättillgänglig musik. Men uttryckskraften är betvingande.

Man talar ibland om det ”finländska dirigentundret” men skulle lika gärna kunna tala om det finländska tonsättarundret med tanke på alla högklassiga finländska kompositörer. Dessutom har de det rätt väl förspänt. En hel kader världsberömda dirigenter står ju beredd att studera in och framföra deras verk med någon av landets förnämliga symfoniorkestrar. Och som grädde på moset kan de räkna med att två välrenommerade skivbolag gärna spelar in deras verk: finska Ondine och svenska BIS. Här har Ondine tagit hand om Lindberg och BIS om Fagerlund. I båda fallen är det Hannu Lintu som dirigerar Finska radions symfoniorkester. Tycker man om modern musik för stor orkester är båda albumen ett absolut måste.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Tidigare recensioner av Magnus Lindberg: Violinkonsert, Violinkonsert, EXPO och pianokonsert, box med orkestermusik, kammarmusik.

Tidigare recensioner av Sebastian Fagerlund: Isola, Violinkonsert, Höstsonaten, Stoneworks, Fagottkonsert