Lyrik: Vi är en ordbok och andra dikter av Krystyna Dąbrowska

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension lördag, juni 5th, 2021

Vi är en ordbok och andra dikter

Krystyna Dąbrowska

Översättare: Irena Grönberg

Ellerströms förlag. 76 sidor. Har utkommit.

 

Den polska poesin står stark – från Jan Kochanowskis starkt berörande sorgesånger från 1500-talet till idag. Två nobelpristagare kan den räkna in – Czesław Miłosz och Wisława Szymborska – och minst tre till hade den varit värd i form av Tadeusz Różewicz, Zbigniew Herbert och Adam Zagajewski. En yngre generation manifesterade sig 1991 med antologin Barbarerna har kommit. Titeln anspelar på den grekiske poeten Konstantin Kavafis kända dikt ”I väntan på barbarerna” som skildrar en översofistikerad och förstelnad civilisations passiva och fåfänga längtan efter en brutalt livgivande kraft. För de unga polackerna handlade det kanske snarare om att vilja bryta in som ett nytt och stökigt alternativ i ett kulturliv som präglats av fyrtio års kommunism och antikommunism. Dessa poeter hade vuxit upp i ett Polen där ideologin i praktiken spelat ut sin roll och där ingen längre tog makthavarnas floskler på allvar. Därför såg de sig också stå fria från kravet att bjuda motstånd; deras poesi var inte riktad mot systemet utan vände det snarare ryggen. De presenterades i svensk tolkning av Irena Grönberg i 17 polska poeter (FIB:s lyrikklubb), där jag främst fäste mig vid Eugeniusz Tkaczyszyn-Dyckis mörkt glödande moderna barockpoesi i spänningsfältet mellan kött och ande.

Men tiden går, och efter dessa ”barbarer” har yngre diktare dykt upp. En av dem är Krystyna Dąbrowska som nu introduceras på svenska med Vi är en ordbok och andra dikter. Åter är det Irena Grönberg som svarar för tolkningarna. Kanske kan man säga att hon axlat Anders Bodegårds mantel när det gäller att översätta polsk poesi. Ur bokhyllan plockar jag fram antologin Jag i första och sista person, som presenterar 20 polska kvinnliga poeter, för att se hur Dąbrowska presenterades där. Lite förvånad konstaterar jag att hon inte är med. Men det visar sig inte vara så konstigt. Antologin kom 2008 och Dąbrowska debuterade 2006. Född 1979 är hon ändå årskamrat med två av deltagarna, nämligen Marta Podgórnik och Agnieszka Wolny-Hamkało. Det de tre har gemensamt är en skenbar enkelhet och att de utgår från vardagen. Men de skiljer sig markant åt när det gäller temperament och attityd. Podgórniks snabba anteckningar från en sjaskig vardag är tuffa, punkiga och sarkastiska och har en viss släktskap med Kristina Lugn; Wolny-Hamkało dikter präglas av ett expressivt bildspråk och ett allvar som kombineras med en lite slängig stil. Dąbrowska är den mer eftertänksamma och intellektuella av de tre.

I förlagspresentationen jämförs hon med Szymborska, kanske för att Szymborska är känd och älskad av många och kan fungera som draghjälp. Men speciellt lika är de inte, frånsett att båda skriver en förhållandevis lättillgänglig poesi. Men Dabrowskas dikter präglas inte alls av Szymborskas lätthet och spefullt ironiska attityd. Typiskt för henne är att utgå från en vardaglig iakttagelse, gärna från någon av hennes resor. Här finns motiv från Vietnam, Kambodja och Nicaragua, från Israel, Georgien och Sicilien – men också från Polen, förstås. Här återkommer hon ofta till Förintelsen med erfarenheter som kan knytas till äldre familjemedlemmar. Speciellt uppmärksammar hon hur det förflutnas upplevelser fortplantar sig in i nutiden, ungefär som Hanna Krall gör i sina koncentrerade och laddade reportage. Ett exempel är dikten ”Syskonen”, som rymmer en hel novell. Här dansar en gammal kvinna, ”mager som kutig häger” flamenco. Men den hon dansar är ”den unga, / hon som dog under kriget.” Efter dansen tvättar hon av sminket, byter volangkjolen till byxor och kavaj och blir man, brodern till den döda. Före kriget, före gettot, var de en berömd dansduo.” Nu dansar han ensam och bara för att i dansen förkroppsliga sin döda syster.

Motiv med judisk anknytning är återkommande liksom hänvisningar till konst och konstutövande. Så är också Dąbrowska verksam som både ord- och bildkonstnär. Vad som först kan se ut som vanliga ögonblicksbilder laddas med olika innebörder eller utgör grunden för en reflektion av något slag. Vid ett tillfälle talar hon om det ”vardagliga i poesin” och vill att det ska vara ”som de vita / plaststolarna vid Klagomuren” i Jerusalem. Det är på dem och inte ”i praktfulla fåtöljer, / som gamla rabbiner sitter och ber”. I dikten efter följer hon upp mur-motivet och kontrasterar den gamla stenmuren med sina gröna tuvor i sprickorna mot den moderna betongmuren: ”Muren som är en stötta / och muren som är en örfil.” Så kommer också muren att ingå i ett annat återkommande motiv som handlar om gemenskap och avstånd – men där avståndet också kan vara nödvändigt för en fungerande gemenskap. Ur det dagsaktuella och specifika växer det allmängiltiga – utan att det specifika och samtidsförankrade för den skull suddas ut eller förminskas.

Som sagt, den polska poesin står stark – vilket också bekräftas av Krystyna Dąbrowskas dikter. Ellerströms och Grönberg får gärna återkomma med översättningar av förslagsvis Eugeniusz Tkaczyszyn-Dyckis, Marta Podgórnik och Agnieszka Wolny-Hamkało.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion