CD: Orkesterverk av Žibuoklė Martinaitytė
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, april 22nd, 2021
Žibuoklė Martinaitytė: Saudade; Millefleur; Horizons; Chiaroscuro Trilogy* (Ondine/Naxos). Speltid: 69’25.
Lithuanian National Symphony Orchestra, Gabrielus Alekna (piano)*, Lithuanian Chamber Orchestra*, Giedrė Šlekytė (dirigent)
Betyg:
Kulturdelen rekommenderar
–
Jurgis Karnavičius: String Quartets 1 & 2. (Ondine/Naxos). Speltid: 76’25.
Vilnius String Quartet
Betyg:
Av de baltiska staterna är det Estland som främst etablerat sig inom konstmusiken och kanske kan man säga att Litauen intar den mest undanskymda rollen. Landets mest kände tonsättare är Mikalojus Konstantinas Čiurlionis. Han dog 1911, endast 35 år gammal men har kommit att betraktas som den litauiska konstmusikens fader. De idag mest kända tonsättarna torde vara Bronius Kutavičius (f.1932) och Onutė Narbutaitė (f. 1956). Men naturligtvis finns det fler namn att uppmärksamma. Och det är just jämt vad finska skivbolaget Ondine gör när de presenterar Jurgis Karnavičius (1884–1941) och Žibuoklė Martinaitytė (född 1973). Man kan knappast påstå att marknaden översvämmas av deras musik. Och när man nu läser de litauiska namnen kan man kanske fråga sig om de bidragit till att omvärldens blickar hellre vänts mot Estland och Lettland. Det är trots allt lättare att säga Tubin, Pärt och Vasks. Men när det gäller Martinaitytė vågar jag lova att den musikintresserade inte kommer undan. Det är bara lägga sig i övning och nöta in hennes namn – för det vore märkligt om inte de stora konsertinstitutionerna börjar slåss om hennes verk.
Men först några ord om Karnavičius. Han föddes i Kaunas, som då var en del av det ryska kejsardömet. Så när det blev dags att studera var det naturliga att ta sig till S:t Petersburg. Han inledde som juridikstudent men gav sig sedan musiken i våld. Han blev kvar även efter den ryska revolutionen och Litauens självständighet 1918. Men 1927 återvände han till sitt hemland, och det är väl ingen oäven gissning att det hade att göra med det allt hårdare kulturpolitiska klimatet i Sovjetunionen. Ondine har valt att presentera hans två första stråkkvartetter, som skrevs 1913 och 1917, den senare faktisk i tysk fångenskap under 1:a världskriget.
Karnavičius var ingen musikalisk revolutionär utan det rör sig om två rätt traditionella och lite konventionella kvartetter inom romantikens domäner. I den andra tycks han ändå på väg mot en mer personlig och lite djärvare ton. Här finns mer dramatik och starkare känslor (utan att för den skull kunna jämföras med den annan och senare fånglägerkvartett som Messiaens Kvartett för tidens ände). Det gör att jag blir nyfiken på hans två följande kvartetter, båda från 20-talet. Jag förmodar att Ondine följer upp med dessa och det ska då bli spännande att höra om Karnavičius tonspråk förändrades efter krig och revolution. Musiken är alltså inte så upphetsande, men produktionen är det sannerligen inget fel på. Dessutom bidrar skivan till att öka vår kunskap om den litauiska konstmusiken, vilket bara det gör utgåvan välkommen.
Žibuoklė Martinaitytė. Foto: Romas Jurgaitis (https://www.zibuokle.com/)
Kaunas och S:t Petersburg är viktiga städer även för Žibuoklė Martinaitytė; hon föddes i den senare (som då hette Leningrad) och växte upp i den förra. Men musikaliskt har de inte många beröringspunkter, om några. Liksom Čiurlionis tycks hon i alla fall ha en viss dragning till naturen, men till skillnad från honom ägnar hon sig inte åt romantiskt-symbolistiska tonmålningar. Det är mer som om hon låter naturen själv ta ton, som när isländskan Anna Thorvaldsdottir i Rhízōma utforskar orkesterns klangliga möjligheter och liksom ger naturens myllrande liv en musikalisk form. I 70 minuter långa In Search of Lost Beauty (2016) för pianotrio och elektronik visade hon att hon till fullo behärskar konsten att använda att använda sig av elektroniska effekter, ibland, när klangerna tidlöst svävar i rymden, med drag av Brian Enos The Shutov Assembly. Men faktum är att hon kan utvinna oerhört spännande och oväntade klanger även ur den traditionella symfoniorkestern. Det visar hon på den nu aktuella och oerhört fascinerande cd:n Saudade.
Saudade är den känsla som genomsyrar den portugisiska fadon och uttrycker en nostalgisk längtan efter något som förlorats. Det är en längtan som inte går att skilja från oändlig sorg och melankoli eftersom förlusten av det åtråvärda är oåterkallelig. Så är också Martinaitytės orkesterstycke Saudade (2019) ett känslostarkt och obevekligt verk, suggestivt mörkt i klangen och med mullrande slagverk som gör att jag påminns om Karin Rehnqvists tidiga orkesterverk.
Inte oväntat, med tanke på titeln, är det ett år äldre Millefleur ett ljusare verk. ”Tusen blommor” kallas det dekorativa växtmyller som pryder gamla gobelänger, och Martinaitytės har själv träffande beskrivit musiken som ”akustisk hedonism, ett sökande efter akustiska njutningar, som att vandra genom en vacker trädgård av ljud och finna glädje i den”.
En titel som Horizons (2013) kräver ingen förklaring men man bör observera pluralformen; det är musik i ständig förändring. Chiaroscuro Trilogy (2017) anspelar förstås på det spel mellan ljus och mörker (klärobskyr som vi säger på ”svenska”) som inte minst barockmästare som Caravaggio och Rembrandt excellerade i. Verket skiljer sig från de andra inte bara genom att symfoniorkestern är utbytt mot piano och stråkar; även karaktären är lite annorlunda och visar en viss släktskap med en del verk av Valentin Silvestrov och med Gavin Bryars The Solway Canal. Och tro för all del inte att det låter som en pianokonsert med briljerande solist. Pianisten får nöja sig med att bidra till klangbilden med dynamiskt varierade, ofta tunga, ackord.
Martinaitytė har en aldrig sviktande känsla för klang, och titeln på det tidigare albumet In Search of Lost Beauty är träffande. Med tanke på Proust-anspelningen borde det på svenska bli ”På spaning efter den skönhet som flytt”. Vi ska alltså inte förvänta oss en okomplicerad skönhet med intagande traditionella melodier – men oerhört vackert kan det var likafullt.
Man kan tänka sig att det varit en utmaning för musikerna i Litauens nationella symfoniorkester och för dirigenten Giedrė Šlekytė att få Martinaitytės mycket speciella klangvärld att både skimra och blomma och hotfullt ropa ur djupen – ”Darkness of Light” heter talande nog en sats i Chiaroscuro-trilogin. Vad jag förstår kräver den en hel del innovativa sätt att nalkas instrumenten. Men av svårigheter hörs absolut ingenting. Och som ett sista utropstecken har Ondine sett till att vi hämningslöst kan avnjuta alltsammans på en synnerligen välklingande cd. Så jag upprepar: det är bara att träna på att uttala namnet Žibuoklė Martinaitytė. Det kommer att dyka upp igen – var så säkra!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
