Roman: Singulariteten
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, april 12th, 2021Singulariteten
Balsam Karam
Norstedts förlag. 227 sidor. Utkommen.
Balsam Karams andra roman, Singulariteten, följer två kvinnor som var för sig går igenom stort lidande. Det enda som egentligen förenar dem är tid och rum. Det är en väl genomarbetad bok med stor precision. Samtidigt som den är modern och något trotsig är den förankrad i en klassisk berättartradition.
En av kvinnorna tappar bort sitt barn längs strandpromenaden i ett okänt, segregerat och icke-europeiskt land, och den andra kvinnan som är på besök i landet ser hur kvinnans förtvivlan tar sig uttryck. Själv är den andra kvinnan, som benämns som ”du”, gravid med ett barn utan hjärtaktivitet. Deras trauman speglas och kontrasteras i varandra.
Boken är uppdelad i tre delar. Den första skildrar kvinnan som förlorar sitt barn på strandpromenaden och den andra hur du får ett dödfött barn. I tredje delen skapas en cirkeleffekt. Det återges hur du är en flykting som genomgår prövningar för att sedan åka på en jobbresa under vilken du ser kvinnan på strandpromenaden och hur du genom din bakgrund kan knyta an till kvinnan. Du delar inte bara en stor förlust med kvinnan, utan något mer.
Boken utnyttjar ett lyriskt språk som tillsammans med de långa, kantiga meningarna – sparsamma på skiljetecken men rätt använda – trollbinder. Ibland fintar Karam läsaren språkligt. Inte förvirrande, men intresseväckande. I det avseende påminner boken om Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld som kom ut tidigare i våras.
Det är framförallt efterdyningarna som framställs i boken. Ibland kommer de till uttryck i konkreta grubblerier, men oftast antyds de deskriptivt i kvinnornas förhållande till den plats de befinner sig på. Byggnader, omgivningar och småsaker får en viss innebörd allt eftersom tiden fortskrider. Kvinnorna är genom de platser och rum de uppehåller sig vid. De många minnesbilderna i boken drar upp konturer som sedan är lätta att fylla med något.
Karam mediterar över dessa efterdyningar. Ibland rör sig boken inte så mycket framåt, men den står heller inte och trampar och inte kommer någonvart. Den rör sig istället in på djupet, tränger sig igenom. Kvinnornas trauman är ett och samma genom boken samtidigt som de vrider och vänder på det i otaliga positioner. Det gör boken något monoton, ältande och malande. Ändå är det just det som lyfter historien. Handlingens konturer är ganska simpla, men det innanför granskas ingående.
Att Karam ibland experimenterar med formen är välkommet. Just eftersom bokens handling fort blir given för läsaren så finns det utrymme för experimenterande. I fyra kapitel låter hon skilda händelser flyta in i varandra, där händelserna återges i varandra mening. Det är inte förvirrande. Istället låter det olika situationer ställas mot varandra och något större framträder.
Singulariteten är oerhört avskalad. Vid en första blick på texten kan den upplevas sakna djupare resonansbotten. Den bara säger hur saker ser ut och vad folk i all enkelhet gör. Men den tekniken, att försätta historien längs ett nollstreck, är bara en metod. Om Karam verkligen hade låtit läsaren komma nära inpå karaktärerna, om deras underliggande förtvivlan hade lyfts fram i klar dager, hade boken bara blivit sentimental, och man hade slagit ifrån sig den. Det är just genom distansen som man förstår, eller snarare vill förstå, karaktärernas trauman. Singulariteten är en genomtänkt bok, i alla avseenden.
—
Isak Adolfsson
