Roman: Fallet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, april 12th, 2021

Fallet

Albert Camus

Översättning av Jan Stolpe

Förord av Lydia Sandgren

Albert Bonniers förlag. 103 sidor. Utkommen.

 

Albert Camus skrev sitt författarskap i serier. Den första serien var den om det absurda. Här återfinns romanen Främlingen, essän Myten om Sisyfos och dramat Caligula. Även dramat Missförståndet räknas hit. Den andra serien var om revolten. Här återfinns romanen Pesten, essän Människans revolt och dramat De rättfärdiga. Därefter tar serierna slut på grund av den fransk-algeriska författarens förtidiga död, bara några dagar in på 1960. Men Camus skrev också en novellsamling Landsflykten och riket, utöver några fristående draman. Vid arbetet av den så var det en novell som växte och överskred novellformatet. Resultatet blev kortromanen Fallet, som kom ut på franska 1956. Året efteråt tilldelades Camus nobelpriset i litteratur.

Den korta romanen – som alltså inte ackompanjerades av något drama och någon essäsamling som kunde fördjupa bokens innebörd – hamnar ofta i skuggan av de andra romanerna. Vad som skiljer Fallet från de andra romanerna är att Fallet så uttalat handlar om skuld, och därmed en relation till andra. I Främlingen står den enskildas absurda upplevelseform i centrum, och i Pesten är förvisso den andra närvarande, men då som en kampbroder.

Man kommer att tänka på två karaktärer från Fjodor Dostojevskij när man läser boken. Dels har vi källarmänniskan i En underjordisk dagbok som så gärna bekänner att han är en sjuk, arg och elak människa i en lång monolog; dels har vi Raskolnikov från Brott och straff som i slutet av berättelsen så gärna tar sig straff och sonar sina synder, men som också bryts ned av sitt brott. I Fallet har vi Jean-Baptiste Clamence som gärna berättar och delar med sig av sina tvivelaktiga personlighetsdrag för att därigenom sona för dem. Han dömer sig själv för sina synder men just därigenom frälser han sig själv från sina synder. Han biktar sig själv. Undan för undan får vi veta att han försökt gottgöra sig själv under en lång tid för något han gjort – han lät ett självmord ta plats. En kvinna hoppade från en bro.

Camus ansåg själv att hans egentliga kall låg inom teatern. De monologer som förs i Fallet påminner väldigt mycket om teatermonologer. Camus annars så sparsamma och koncentrerade prosa är här utbytt mot en fyllig och pratsam sådan.

Jean-Baptiste Clamence ser sig själv som en ”sadducé”, alltså en materialist. I moralisten Camus ögon var en materialist någon som förnekade alla högre värden, även icke-religiösa värden. Vår berättare är med andra ord en omoralisk människa – och den som saknar moral i en tillvaro där Gud är död saknar vägledning. Han är en självupptagen man. Även om hela boken är berättad som en monolog så är det egentligen en dialog, men vi får bara Jean-Baptiste Clamences ord återgivna för oss. Tillbakadragen i Amsterdam från Paris, efter att hans underlåtenhet ledde till självmordet, funderar han mycket över människan, och han känner sig dragen till ”primaterna”, för ”de har ju inga baktankar”. Den civiliserade människan däremot har det, och just det gör henne klandervärd, konstlad och beräknande. Och Jean-Baptiste Clamence är själv väldigt beräknande med sin bikt inför sin lyssnare, men han är noga med att kritisera sin samtids kultur och hållning. Slagfärdigt säger att ”ibland fantiserar jag om vad framtidens historiker kommer att säga om oss. För dem räcker det med en mening om den moderna människan: hon kopulerade och läste tidningar.” Samtidigt vet man inte om det är han själv han kritiserar eller sin egen tid. Det finns en tvetydighet i hans bikt, som ibland slår över i självförebråelser, ibland urskuldan.

Att var omoralisk behöver inte betyda att man saknar en känsla av att göra rätt för sig. Innan han kom till Amsterdam levde Clamence ett tillrättalagt, respektabelt och strävsamt borgerligt liv. Han hade god kutym och gjorde vad man skulle. Ändå är det hans felfria borgerliga livsstil som får honom att begå sitt brott och som får honom att inse att hans borgerliga livsstil inte är så felfri. Clamence strävar mot topparna, han ser sig som ”något av en övermänniska”, och enligt Friedrich Nietzsche hade övermänniskan gjort sig kvitt (den gängse) moralen. Camus var på det hela taget vänligt inställd till Nietzsche och han kallar sig i Människans revolt för nietzschean, men han var också moralist och satte stort värde på bland annat Lev Tolstojs läror.

Camus har gjort sin läxa i rysk litteratur. Precis som Dostojevskij skildrar förändringar i det undermedvetna som skuld kan leda till, så gör Camus det. Undan för undan får vi vinkar om att Clemence är fullt sysselsatt med att meditera över sin skuld, och han ser andras skuld överallt och kommenterar den, än lite skämtsamt, än lite medlidsamt. Han är en väldigt klarsynt man samtidigt som han låter sig dras med i bortförklaringar. Under hela monologen förbereder han lyssnaren på att bekänna sitt brott, det är det enda han vill, och ändå letar han ursäkter till varför han gjorde det. Vid ett tillfälle säger han att Amsterdam kanaler påminner om helvetets kretsar, som Dante föreställde sig det, och menar att han och lyssnaren befinner sig i den innersta kretsen, alltså den för förrädare. Han förrådde en annan människa. Men snart, liksom i förbigående, nämner han att han inte går över broar om nätterna, för om någon skulle hoppa i och man skulle försöka få upp dem riskerar man att bli sjuk av det kalla vattnet. Förvisso kan man bli lamslagen av att göra inget också, men bortförklaringarna finns där hela tiden.

Genom boken tecknar Camus hur skulden letar sig in hos Clemence och hur han ser sin skuld i andra och genom andra. Hans skuld är allas skuld och allas skuld är hans skuld och han vet om allas skuld och alla vet om hans skuld. Detta är en förändring i Camus konst. Tidigare har Camus varit så upptagen med ”en absurditetens upplevelseform” hos den enskilda, att den andre hamnat i skymundan. Ett relationellt perspektiv på individen, där människor finns till i en dialog med varandra, är här mer framträdande. Det är ingen brytning i Camus tänkande, som förvisso aldrig var systematiskt eller hade några ambitioner om att vara det. Camus hade inte en konstruktivistisk syn på människan, varför det först var viktigt för honom att utforska människan som sådan innan han satte henne i relation till andra. För Camus uppstod inte människan i mötet med andra, hon finns där sedan innan, men människan är likväl för Camus delaktig i diverse praktiker, som påverkar henne om än inte konstituerar henne. Detta betyder inte att Camus ser människan som entydig, tvärtom. Han poängterar att människan är ”dubbel” och därmed tvetydig.

I sin första essäsamling är den grekiska mytologiska karaktären Sisyfos central, och i den andra samlingen är Prometheus viktig, om än inte lika framträdande. Camus planerade att till sin nästa cykel skriva en essä om måttfullhet och där gudinnan Nemesis skulle vara framträdande. Gudinnan straffade dem som levde ett högmodigt, inte måttfullt liv. Ett sådant liv har Clemence levt. Han är enbart mån om sitt goda anseende, att positionera sig själv och att inte framstå som löjlig. Han är en posör som gärna framhäver sig rättskaffenhet just för att den framhäver honom. Han vet med sig detta väldigt väl och raljerar vältaligt om det. Men han lyckas aldrig bryta igenom den raljerande jargongen, för han kan inte sluta ta sig själv på för stort allvar. Till och med hans bikt är övermodig. Och de gånger han nästan lyckas slå av på högmodets jargong och bli ärlig och bekänna sin skuld, inträffar något runtomkring som avbryter monologen och tillfället går om intet. Denna ironi är typisk för Camus absurdism, där människans önskningar är i dissonans med det runtomkring.

Men när Clamence till slut har snärjt sin lyssnare och har kontroll börjar han sin egentliga bekännelse, och han påpekar själv att den ibland låter som ett försvarstal. Kärnpunkten i hans bekännelse är att han har blivit dömd utan att det har funnits någon lag. Och det är ”den värsta av alla mänskliga plågor” eftersom det är absurt och ogrundat. Men genom sin skuld har han förkunnat lagen, och det gör honom till domare och botgörare. Han kan säga varför han gjort fel och det räddar honom. Men även det är en pose, för inunder är Clamence densamma, högmodig och omoralisk. Att avge bikt är bara en ventil. Men faktum kvarstår: Clamence skulle så gärna vilja få ta sitt straff.

Precis som Meursault, hjälten i Främlingen, är Jean-Baptiste Clamence tvetydig och dubbel. Han är förvisso mer av en antihjälte men han är mänskligare och mer vardaglig. Det kan nästan märkas att Fallet inte åtföljdes av en filosofisk essä, för de frågor som ställs är inte tydligt filtrerade genom några idéer. I Fallet är Camus mer rättfram men alltid lika konstfull.

Med utgivningen av Fallet har Albert Bonniers förlag gett ut samtliga av Camus romaner på nytt i en ny, oklanderlig språkdräkt av Jan Stolpe. Även essäsamlingen Myten om Sisyfos har getts ut på nytt. Camus produktion är stor och bred så förhoppningsvis kommer mer att ges ut på nytt, gärna i Jan Stolpes översättning.

—

Isak Adolfsson