Koltrasten är här – i naturen och som bok av Clas Thor

Inlagd av Sten Wistrand Kulturbloggen torsdag, april 8th, 2021

Våren är här, och med våren börjar en av våra mest älskade fåglar att ta sig ton: den svartfjädrade och gulnäbbade bel canto-sångaren koltrasten. Dessutom är den på väg i bokform.

Koltrasten, Sveriges nationalfågel heter Clas Thors nya bok, med foton av Torbjörn Arvidson men även med en rad andra läckra illustrationer (Avium förlag). Här får vi följa den uppfinningsrike sångaren från januari till december och från Olaus Magnus till Arne Johnsson. Varje månad ackompanjeras av en koltrast-dikt, och det visar sig att fågeln lockat såväl Bertil Pettersson och Seamus Heaney som Ella Hillbäck och Ylva Eggehorn – och åtta till (däribland den tidigare nämnde Arne Johnsson).

I förordet kan man läsa följande presentation: “I den här boken får du under ett kalenderår lära känna fågelns liv, vanor och livscykel. Den tar dig med på möten med koltrasten i litteraturen, till romaner, noveller och dikter, till fågeln i folktron och myter, musik och målningar.”

Koltrasten kan f.ö. ha inspirerat Mozart till melodin i finalen på hans 17:e pianokonsert. Han hörde en trast sjunga den utanför sitt rum och noterade i partituret: ”Das war schön.” Frågan är bara om Mozart snodde melodin från trasten eller trasten från Mozart (vars pianospel den kan ha lyssnat till). Anteckningen kan tydas både som att Mozart tyckte att det han hörde var vackert och att det var märkligt. Hur som helst är det en härlig melodi. Och man kan ju alltid hoppas att det var trasten som kom på den.

”I Trastland, i Trastland, är det gott att vara”, citerar Clas Thor skalden Jeremias i Tröstlösa, som alltså inte var så tröstlös när han hade en koltrast i närheten. Och så är det förstås: koltrastens sång förkunnar att det trots allt kan vara gott att leva. Riktigt tröstlös var alltså Jeremias bara när tillvaron var trastlös.

Koltrasten har allt mer gett upp sitt resande och övergått från att vara flyttfågel till att vara stannfågel, dessutom har den i hög grad lämnat skogen för stadens villakvarter.

Så kanske känner sig Clas Thor befryndad med den. Har han inte genomgått en liknande utveckling själv? Han gjorde sig ju först känd som Örebros reporter i världen med böcker från Kina och centraleuropeiska huvudstäder som Budapest, Prag och Wien. Men i den här boken tar han alltså sin utgångspunkt från villakvarteren runt Trastgatan i Örebro, dit han själv flyttat från det mer skogiga Karlslund.

Men man kan pröva sina vingar på olika sätt, och, som William Blake sa, se en värld i ett sandkorn – eller kanske livet i en koltrast. Det ena utesluter inte det andra.

Och vem kan förresten motstå den svarte skönsångaren med den gula näbben?