Filosofi: Existentialismen är en humanism
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, februari 16th, 2021Jean-Paul Sartre
Översättning av Hans Johansson
Förord av Arlette Elkaïm-Sartre
H:Ström. 97 sidor. Har utkommit.
Sartres lilla katekes, Existentialismen är en humanism. Jean-Paul Sartre (1905-1980) ångrade att han gav ut den populariserade pamfletten, vilket är synd eftersom den för många har fungerat som en inkörsport till filosofi. Boken bygger på ett föredrag som den franske filosofen och skriftställaren höll 1945.
Sartre hade sina filosofiska rötter i Edmund Husserls och Martin Heideggers fenomenologi, där perceptionen av tillvaron är i centrum. Man intresserar sig för tingen-för-oss, inte det kantianska tinget-i-sig. Dessutom brukar ett avståndstagande mot den mesta determinism avsägas och något vidare socialt pathos brukar inte vara prioriterat. Sartres filosofi var lite småborgerlig.
Men när han höll sitt föredrag hade han börjat omförhandla sin filosofi och han hade också börjat närma sig kommunismen. Något enskilt parti var det inte fråga om, för det finns inget mer absurt än politiska parti, som livskamraten Simone de Beauvoir en gång uttryckte det. Om hans första huvudverk Varat och Intet (1946) hade satt individen i fokus så skulle förstudien Till frågan om metoden (1957; även utgiven som Existentialism och marxism på svenska) och huvudverket Kritik av det dialektiska förnuftet (1960) ha ett mer samhälleligt perspektiv, men ändå med individen i förgrunden. En del menar att Sartre misslyckades med att förena existentialism med marxism – många såg inte kopplingen mellan livsfilosofi och politik, och det tillhörande ideologiskt bagaget – men i Existentialismen är en humanism kan man se hur närmanden görs. Det kan vara på sin plats att vara lite kritisk mot en filosofi som kan ge en heltäckande förklaring av livets olika delar. Men Sartre är intressant – både som politisk och existentiell filosof. Men vad är det då Sartre egentligen säger i sin lilla skrift?
Sartre och kretsen kring honom har beskyllts för att vara väldigt pessimistiska eftersom de ofta i sin litteratur och filosofi skildrat det ångerfulla och tvivelaktiga. Men precis som man i kultur med katolska undertoner, gärna skildrar människan i synd, så är det tacksamt för existentialisterna att skildra människan i sönderfall eftersom det synar en rad poänger som man vill göra. Eftersom Sartres karaktärer lever i ångesten så vet de också att människan är fri; för det kunde vara annorlunda, vilket är kvintessensen av Sartres filosofi. Människan är fri och ansvarig för denna frihet. Och därför är kanske Sartre snarare optimistisk än pessimistisk, och därför kallar han sin lära för en humanism.
Många har nog hört devisen ”existensen föregår essens” – vad menas med det? Orden är en replik till Aristoteles – även om Sartre nämner honom vid namn – och dennes essentialism. Hos den grekiska tänkaren så föregår essensen existensen. Något har en essens innan det är. Man skapar något med syfte att använda det till något speciellt. Hos Aristoteles är essensen starkt förknippad med sakens funktion, och detta synsätt har länge levt kvar. Men hos Sartre är det tvärtom – man existerar innan man vet vad ens funktion är, alltså innan man vet vad man ska gör av sin existens. Att Sartre har ordnat om begreppen beror på Gud död, som Friedrich Nietzsche förkunnande, återigen utan att nämna filosofkollegan vid namn. Om Gud finns så har han skapat oss med en viss funktion, men nu gör han inte det, så vår funktion är inte given. Med existensen föregår essensen ”avses att människan existerar, förekommer och uppträder i världen från allra första början, men att hon definieras i efterhand”.
Ibland är det svårt att veta om Sartre menar att det inte finns någon mänsklig natur överhuvudtaget, inte bara en övernaturlig sådan. Människan skapar sig själv i Sartres radikala frihetslära, och ”således finns det ingen mänsklig natur eftersom det inte finns någon Gud som kan utforma den”. Finns det inte en biologisk och socialt betingad natur? Hos den samtida absurdisten Albert Camus har människan en natur, men hon definieras av att alltid trotsa sin natur och försöka vara det hon inte är. Sartre och Camus brukade ofta kopplas samman och precis som de två inte förstod varför så förstår inte jag varför. Sartre är mer radikal än fransk-algeriern Camus. På denna punkt avviker också Sartre från Heidegger, som betonade att människan var kastad in i tillvaron och alltid var del ett av sammanhang som sträcker sig bortom henne själv men ändå konstituerar henne. Camus ligger där närmre Heidegger.
Men hos Sartre så gör man sig själv, och det man är, är det man gör. Det kallas för projekt och det är genom att engagera sig i dem – och projekt kan vara på olika plan och samtidiga som andra – som man stegvis konstituerar sig själv. Projekten engagerar man sig i av fri vilja. Sartre medger dock att det kan finnas ”ett mer ursprungligt, spontanare val än det vi kallar vilja”. Men vad man ändå inte undkommer är att man har ansvar för det man gör. Även om det finns sådant som kan vara ställt över vår vilja så ansvarar vi för hur vi förhåller oss till det. Det är därför Sartre säger att människan är dömd till frihet; man måste ansvara för friheten men även sådant som inte direkt har följt av den.
Sartre menar också att vi måste använda vår frihet normativ. När vi väljer för oss själva så väljer vi för alla andra. Detta påminner en del om Immanuel Kants kategoriska imperativ; man ska handla så som man vill upphöja till allmän lag. ”I själva verket är det inte en enda av våra handlingar som, vid skapandet av människan som vi vill vara, inte på samma gång skapar en bild av människan sådan vi anser att hon bör vara”. Man lever således, enligt Sartre, normativt, man undkommer det inte. För ”det vi väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för oss utan att vara det för alla.” Detta är en formulering som skaver lite med tanken om att existensen föregår essensen. Att något skulle tjäna allas funktion i världen implicerar man har en liknande essens, vilket man inte enligt Sartre har. Så när Sartre säger ”när jag väljer för mig själv, väljer jag för alla människor” så skär det lite. Men, Sartre medger att allt detta skapar en stor ångest inom oss, att vi måste leva för alla.
I Sartres första huvudverk, Varat och Intet, saknas en etik, något han utlovade skulle komma senare, och i Existentialismen är en humanism, upptar etiska frågar en stor del av boken. Det blir här tydligt hur Sartre försöker överbygga sina radikala frihet med ett socialt ansvarstagande, en impuls han fått från sin tid i motståndsrörelsen under den tyska ockupationen och i tiden i tyskt fångläger.
Existentialisterna framstod först som individualister, de har kallats för existentiella anarkister. Men Sartre gör upp med detta och framhäver alltså nödvändigheten av etiken. Han säger att ”man borde egentligen alltid fråga sig: vad skulle hända om alla människor handlade på samma sätt? Och man undkommer denna oroande tanke enbart med hjälp av ett slags förljugenhet [självbedrägeri]”.
Sartre hänvisar till Fjodor Dostojevskij och tanken om att om Gud inte existerar så är allt tillåtet, en rent nihilistisk ansats, långt ifrån den existentialistiska. Precis som Nietzsche fann Guds död beklaglig och farlig så gör Sartre det. Men till skillnad till Nietzsche och hans aristokratiska radikalism så vill inte Sartre omvärdera alla värden och konstituera nya. Sartre menar att man med tanken kan rädda de värden som kristendomen skapade och ”ingenting kommer att förändras om Gud inte existerar”. Här framstår Sartre som tämligen reaktionär – samtidigt som man just har kallat honom revolutionär – och hans tankar om moral ligger nära en kristen eller en kommunistisk moral (de två moralernas genealogi går in i varandra). Han filosoferar sig fram till de fasta värdena fast genom att säga att de inte är fasta. Har vi en gång förhandlat fram dem kan vi göra det igen. Vad som är viktigt är däremot att det också är en moral som bygger på faktiskt handlande. Om man inte lever en morals alla delar är den inte till så stor nytta.
I den lilla översikten kommer också Sartre in på den andres blick. Det är först genom att se oss själva genom den andre som en bild av oss själva skapas. Således är all mänsklig aktivitet starkt intersubjektiv och relationell. Och människor delar inte en essens men ett villkor för existensen – vi existerar i samma rum. Allt varande är förbundet med en situation och denna delar vi med andra. Det finns således några begränsningar i friheten, eller kanske snarare att vår frihet är villkorad till en given situation, som vi förvisso kan handla fritt inom. På ett annat ställe har Sartre talat i begreppsparen frihet och fakticitet; vi är fria att handla men alltid i relation till något faktiskt. Detta faktiska utgörs av situationer och dem delar vi med andra. Detta gör att hur vi bör handla blir relationellt.
Sartre filosoferar: ”När jag förklarar att friheten under varje konkret omständighet inte kan ha något annat mål än att förverkliga sig själv, och om människan väl har erkänt att hon lägger in värden i sin övergivenhet då kan hon inte längre önska mer än en sak: friheten som alla värdens grundval”. Friheten är den måttstock som ska göra oss moraliska. Frihet är det man alltid strävar efter. Detta måste ses som ett drag av kategorisk tänkande där Sartre skapar ett evigt faustiskt värde som man ständigt strävar efter, eller i alla fall bör. Men om Goethes Faust utgick från sig själv så ser Sartre till sin nästa: ”Och när vi vill uppnå friheten upptäcker vi att den helt och hållet beror på andras frihet, och att andras frihet beror på vår.”
Sartre avslutar sitt föredrag med att säga att ”även om Gud existerade skulle det inte förändra någonting”. Är det inte just där skon klämmer? Sartre har lagt grunden för en storartad revolution, men han tänder inte krutet.
Först sade Karl Marx att religion var som opium för massorna, sedan sade man att marxismen var som opium för de intellektuella, och för mig så var Sartre som opium i ungdomen, borträknat de mindre roliga delarna. Att H:ström nu ger ut boken på nytt, i en klädsam nyöversättning, och inte längre gör den lilla boken svåråtkomlig på andrahandsmarknaden är något som uppskattas mycket. Boken har ett förord som ramar in bokens kontext, skrivet av Arlette Elkaïm-Sartre, Jean-Paul Sartres adopterade dotter. Och saken är den, att den lära som Sartre och hans följe talar om, kommer nog aldrig sluta vara aktuell, åtminstone inte inom vår kultur som den nu ser ut. Frihet, ansvar, de andra, moral och ångest kommer nog finnas kvar ett tag till.
—
Isak Adolfsson
