Läsefrukter: snö

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, januari 17th, 2021

 En januarimorgon  förra veckan pestens andra år mötte jag för första gången vintern.  Min sörmländska idyll var insvept  i ett lätt snötäcke. Den vanligtvis grådaskiga dagern hade jagats på flykten av snöns vithet och snökristallernas gnistrande konsert. ”Albedoeffekten kan man lita på”, tänkte jag. Låter lite snobbigt kanske. Nåja, jag erkänner att jag är en ordsnobb, som försöker behandla modersmålet med stor respekt och en aning kryddig vanvördighet. Men definitivt ingen språkpolis.

Begreppet albedo har jag lärt mig av Klas Östergren, som använder det i sin nya mäktiga roman Renegater, där ett galleri med snömålningar spelar en viktig roll.
Nysnö har mycket högt albedo. Det betyder att det ljus som faller på snön till stor del reflekteras. Med blötsnö är det tvärtom. Ett nytt begrepp fäster inte sällan uppmärksamheten på den omgivande verkligheten. Orden är förunderliga ting som lever sitt eget kreativa liv. 

Och Klas Östergren är en förunderligt underbar, elegant och underhållande berättare. Renegater är en roman, som när man väl kommit in i den, uppfordrar och lockar till sträckläsning. Visst, det tar emot lite i början när Henry Morgan kommer vandrande på Österlen till berättarjagets gård. Men när författaren genomfört en lyckad dockning till de två tidigare romanerna Gentlemen och Gangsters lyfter storyn. Nu en trilogi med högsta betyg i gestaltning… Som när Östergren berättar sin version av kalabaliken  i Svenska Akademien, i chocktillstånd och moraliskt låghalt, i termer av svensk flora. Fru Timotej och fru Råg är ett antagonistiskt par. Det är inte svårt att gissa vem herr Styvrepe är. Han är samma förnamn som en engelsk sjöhjälte. 

Apropå snö har jag sista åren ägnat mycket tid åt Jeremias i Tröstlösas diktning. Jag kan inte låta bli att publicera dikten Vinternattens gåva ur Jeremias Bok III,  där platsens poet diktar om en snöig vinternatt i ett lantligt Närke utan att använda själva ordet. En romantisk dikt med lite sagostämning och några droppar mystik.

Som en sagans fe är natten:

Stjärnblänk i det mörka håret,

trollstav i den mjuka handen.

Budskap ifrån fjärran länder,

drömmens länder underbara,

skänker hon den trötta jorden

då hon tyst sin trollstav svingar.

Där hon dragit fram i stillhet,

stjärnblänk än på stigen dröjer

och på mark och grenar glittrar

tusende juvelers myller.

Nyss stod björken kal och sorgsen,

hennes gröna slöja gulnat

och den gula slöjan rivits

bit för bit av hårda vindar.

Nu en ny och praktfull klädnad

sammanvävd av dröm och stjärnblänk,

skänkte henne sagofeen.

Och den underbara väven

räckte även till åt granen,

av det stycke som blev över

sömmades en kolt åt enen.

Alla lika vackert klädda

glittra nu av nattens gåva,

drömmande väv, beströdd med stjärnblänk.

Snön som en sorts väv av snökristaller är rätt originellt. Men snön som plastflagor är lite svårare att ta in. Men en video lär snurra omkring i cyberrymden med ett påstående om att snön som lamslagit Spanien egentligen består av plast. Källa är QAnon, en tungviktare i den amerikanska branschen för skapande av en alternativ verklighet och konspirationsteorier som verkar ha tillkommit i ett opiumrus  à la Coleridge – som gått snett.  Organisationen eller  snarare sekten skymtade vid stormningen av Capitolium.

Plastsnön är ett fult trick som är riktat mot spanjorerna, påstås det, men vem som är skyldig till det framgår inte. Hela episoden lyfts fram av den italienske journalisten Michele Serra i en av hans krönikor nyligen under vinjetten Hängmattan (l’amaca) i la Repubblica. Rubriken över denna krönika lyder  Lögnens hegemoni. Serra  skriver att när han ser påståendet första gången är det svårt att motstå skrattimpulsen. Men den dör snabbt och en känsla av sorgsenhet och rädsla infinner sig:”Lögnens hegemoni är en förfärlig sak.
Instämmer. 

Dixie Ericson kulturskribent