Lyrik: Valda dikter

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension söndag, januari 10th, 2021

Valda dikter

Rainer Maria Rilke

Översättning av Malte Persson

Ellerströms förlag. 168 sidor. Utkommen.

—

Rainer Maria Rilke (1875-1926) behöver knappast någon introduktion. Vi vet vem han är. Hans diktning kan delas in i en mer modern och en mer nyromantisk riktning. Det är den första som översättaren och poeten Malte Persson (f. 1976) här har intresserat sig för och han finner den underrepresenterad i Sverige. Det är därmed en ”annan” Rilke som antologin vill lyfta fram, den mindre kryptiska, den mer klart uttryckta. Som alla hälsosamma hantverkare så har även Malte Persson en yrkesstolthet. Detta är inte en påskyndad översättning i förbifarten. Det är inga svettiga översättningar, utan högst strömlinjeformade.

Precis som översättningar av dikter kräver att tolkningar görs, kräver även läsning av dikter att tolkningar görs. God diktning ger oss inga – övertydliga – pekpinnar. Och en läsning av Rilke är en högst aktiv läsning.

Rilke talar om att allt härstammar från ”ursprungsbokens blad” som tillhör Gud, och som dessutom har ”bildhuggarhänder”. Därmed härstammar även Rilkes motiv från denna bok och det märks att hans diktning ligger nära bildhuggarens gebit; objekten avbildas och huggs fram bland stroferna.

En del av dikterna är mer eller mindre deskriptiva och avbildar diverse föremål. Men genom språket upphöjer Rilke föremålen och något ytterligare framträder. Ofta är det bilder av rum, som genom att vara förlagda i en viss position talar till oss.

En teknik som Rilke gärna använder sig av i dikterna från Bildernas bok är just att gestalta genom rum. När han målar upp ett rum så försätter han det med en egen mekanik och kausalitet och dessa två aspekter lyser igenom i diktningen. Rummet talar till oss. Det avslöjar känslor, sammanhang, historia och minnen, livsöden, förändringar – för de finns alla karvade in i rummet. Diktarjaget, denna som observerar rummet, skriver fram en korrespondens mellan sig själv och rummets gestaltning. Men samtidigt som rummet har en överensstämmelse med stämningen så påverkar även rummet stämningen men även omvänt.

Relationen till rum återfinns även i urvalet från Nya dikter. Här framträder rummet som något som dikterar livet, styr det. I dikten ”Katedralen” heter det att ”I klockans timslag dröjde tveksamt livet / och i de torn, som plötsligt undergivet / fick avstå från att växa mer, fanns död”. Katedralens torn ”de satte fart, steg ovan allt, likt vi / kan bländas av de egna livet sätt / att torna upp sig, som om bara det / fanns till och inget annat alls som händer”. Det är en klassisk spegelverkan där Rilke ser livet ta form jämförligt med det rum det är placerat i. Den mänskliga faustiska strävan och det egna livets framåtskridande, som kan hållas typisk för vår civilisations kultur, tar sig alltså inte bara uttryck i människans attityder, utan även i materiellt kulturella manifestationer.

I dikten ”Poeten” blir relationen mellan rummet och varat tydligt. Där heter det att ”Ingen finns som jag kan kalla / min käresta, hus och hem har jag ej. / Jag slösar mig själv på ting som alla / blir rika och förslösar mig”. Han, poeten, lever ett förskingrat liv just för att han inte har ett hem; rummet påverkar varat. Man är genom platserna man tillhör.

När Rilke betraktar en huvudlös staty av den grekiska guden Apollon – gudom över solen och förnuftet – heter det att statyn ”bröt sig inte ut ur sina gränser / liksom en stjärna: varje punkt där ser / på dig. Ditt liv – du måste ändra det”. I materien ser Rilke en uppmaning till den enskilde; livet kontrasterar mot den befintliga materien som utgör rummet. Det är också i skrivningar som dessa som direkta tolkningar måste göras vid läsningen.

Relationen mellan livets olika skeenden blir tydligt i den efterlämnade dikten ”Imaginärt levnadslopp”. Det är ett något vidareutvecklat rumsbegrepp, snarare ett rum som övergår i en process, men det är en process som gestaltar sig i ett rum. Det heter: ”Först gränslös barndom, utan avkall, fri / från varje mål. O instinktiva lust. / Sen plötslig skräck, skrank, skola, slaveri / och fall i frestelse och i förlust.” Inte bara verkar olika livsskeende – tid – vara förlagda i specifika rum, de tycks också följa en ordning. Tid och rum är således två sammantvinnade fenomen även om tid och rum kan ses som skilda från varandra. Tiden, livet och ödet, beror i hög grad av rummet, så som barndomens rum och det som är senare.

Men i föreliggande samling talar Rilke såklart inte enbart om rum, och tid, även om det kan tyckas vara under ytan till och från. Det är poesi som talar till en, ur fler aspekter än nämnda. Vad samlingen också tillför är att den presenterar flera dikter i svensk översättning för första gången. Man får en känsla av att Rilke i detta urval både vill visa sig duktig och lite trotsig. Han kan sitt hantverk – något Malte Persson redogör för i efterordet – men han avviker också från det och gör små nödlösningar, något som blir tydligare om man även läser dikterna på tyska, vilka finns inkluderade i boken. Stor eloge ska återigen ges till Malte Perssons lättgående översättning, även om somliga dikter kan vara prövande. Men språkdräkten är föredömlig.

—

Isak Adolfsson