CD: Orkesterverk av Paul Ben-Haim
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, januari 9th, 2021
Paul Ben-Haim: Symphony No. 1; Pastorale variée*; Pan° (Chandos/Naxos). Speltid: 60’45.
Claudia Barainsky (sopran)°, John Bradbury (klarinett)*, BBC Philharmonic, Omer Meir Wellber (dirigent)
Betyg:
När Hitler 1933 blev rikskansler insåg Paul Frankenburger att det var dags att lämna det Tyskland som han under 1:a världskriget varit nära att dö för. Han emigrerade till Palestina, tog sig det hebreiska namnet Paul Ben-Haim och blev så småningom en frontfigur inom den klassiska musiken i Israel. Men man kan knappast påstå att han är speciellt känd runt om i världen, även om det finns en del inspelningar av hans verk. För åtta år sedan gav Chandos ut ett album med kammarmusik och nu är det dags för orkesterverk. Precis som på den förra skivan får vi prov på Ben-Haims skapande från tiden såväl före som efter flytten till Palestina.
Den flöjtspelande grekiske guden var populär i början kring sekelskiftet 1900 och framåt. Inom musiken dyker han upp hos t.ex. Claude Debussy, Maurice Ravel, Carl Nielsen och Vítězslav Novák. Ben-Haim, som fortfarande hette Frankenburger, är lite av en eftersläntrare med sin Pan från 1931, men det gör ju inget. Även tonspråket kan kanske sägas släpa efter något. Det är nämligen ett senromantiskt verk vars läckert skimrande klanger för tankarna till Richard Strauss, ibland med en tillsats av Mahler och lite Debussy. Men det gör inte heller något, när det är så snyggt som här.
I den första symfonin från 1940 möter en helt annat och mycket tuffare musik, vilket inte är så konstigt då symfonin åtminstone delvis är en reaktion på världshändelserna. Det är adjö till Strauss, senromantik och förföriska klanger. I stället får vi drivande rytmer och framträdande slagverk. Det är medryckande och effektfullt, och symfonin slutar med ett riktigt utropstecken. Men det är inte hela sanningen om detta storartade verk. Den långsamma mellansatsen, vars melodik hämtat inspiration från den judiska bönen, utgör nämligen en sångbar och känslomättad vilopaus. Varför hör man inte den här symfonin oftare?
I den lyriska Pastorale variée (1945) för klarinett och orkester slutligen märks hur Ben-Haim allt mer började orientera sig mot den musik han kunde höra i sitt nya hemland. Det är ett älskligt verk, men kanske lite anonymt.
BBC Philharmonic under Omer Meir Wellber spelar med all den energi och lyster man kan önska, och Chandos bidrar med utmärkt ljud.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
