Bok: Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd av Franz Werfel

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, januari 3rd, 2021

Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd

Av Franz Werfel

Översättare: Karl Fägersten

Efterord: Ivo Holmqvist

Nilsson förlag. 253 sidor. Har utkommit.

 

Franz Werfel (1890–1945) var på sin tid ett stort namn och hörde en tid till den krets av tysk-judiska författare i Prag som idag främst förknippas med Franz Kafka. Men Werfel tog sig vidare ut i världen. Som så många andra med intellektuella och konstnärliga ambitioner i den habsburgska dubbelmonarkin lockade den kejserliga huvudstaden. Där i Wien kom han också att så småningom att träffa Alma Gropius. Själv begåvad var hon också känd för att dra till sig begåvningar. Bland alla dessa ”there were three whom she went so far as to marry”, som Tom Lehrer uttrycker det i sin introduktion till balladen om ”Alma”. Av dessa tre var Werfel den siste efter kompositören Gustav Mahler och arkitekten Walter Gropius.

Livet i Wien blev allt omöjligare och efter den tyska annekteringen av Österrike flydde paret till Frankrike och vidare till USA. Där kom man att ingå i den tyska diasporan i Kalifornien med bland andra Thomas Mann.

För fem år sedan fann förlaget Ersatz att det var dags att påminna om Werfels författarskap och gav ut romanen En kvinnas blekblå handskrift. Här i Kulturdelen beskrev jag den som ”en lika förföriskt elegant som, i positiv mening, obehaglig roman vars moraliska frågor ingalunda bleknat med tiden”. I sin klassikerserie Absint har sedan Nilsson förlag följt upp med Studentjubileet, vars undertitel Historien om en ungdomssynd säger mer om romanens innehåll. Werfel skrev den 1927 i liguriska Santa Margherita, där Alma inkvarterat honom på ett luxuöst hotell. Werfel var vid den här tiden sysselsatt med att se tillbaka på sin barndom och ungdom, och enligt hans biograf Peter Stephan Jungk kan Studentjubileet betraktas som en nyckelroman. I så fall skulle bokens anonyma provinsstad vara Prag och Sankt Nikolaus-gymnasiet sammanfalla med Stefansgymnasiet där Werfel var elev. Men på frågan vem som är Werfel i berättelsen blir det mer komplicerat. Enligt Jungk är han både protagonisten och antagonisten trots att dessa är varandras motpoler: mot den kristne Ernst Sebastian från samhällets högre skikt står den judiske Franz Adler från de lägre. I så fall skulle ungdomssynden vara riktad mot en sida av Werfel själv, nämligen den judiska.

Frågan är bara hur meningsfull denna strikt biografiska och lätt schizofrena läsning egentligen är. Man kan också notera att ungdomarna i romanen lämnar läroverket 1902. Då var Werfel själv bara tolv år gammal. För en nutida läsare torde dessutom alla de kittlingar som hör nyckelromanen till att utebli. Ytterst få har ju har någon som helst relation till de eventuella förebilderna. Hos Jungk kan jag inhämta att romanens Marianne motsvaras av Werfels ungdomskärlek Mitzi Glaser, men det säger mig absolut ingenting. Och det är definitivt ingen upplysning jag behöver för att tillägna mig den historia som berättas. Romanen står bra på egna ben – och den är enligt min mening åtskilligt bättre än man kan tro av de lite njugga recensioner som den svenska utgåvan fick när den kom ut 2018.

Inledningsvis möter vi undersökningsdomaren Ernst Sebastian på hans arbetsplats. Han våndas inför kvällen studentjubileum som han mot bättre vetande tackat ja till. Det är 25 år efter examen, och nu har man lyckats trumfa ihop femton av avgångsklassens tjugosju lärjungar samt en gammal lärare som vacklar på dödens brant. Men innan det är dags att lämna arbetet återstår ett förhör med en viss Franz Adler, som är misstänkt för att ha mördat en prostituerad kvinna. Namnet rör upp något hos Sebastian. Är det verkligen den gamle klasskamraten Franz Adler? Det verkar inte bättre. Situationen är besvärande, och den blir inte mindre pinsam av att den påminner Sebastian om den ungdomssynd som han har förträngt. Men nu tränger sig det förflutna på, desto mer som kvällens möte med klasskamraterna ser till att ytterligare röra upp minnets och samvetets sediment. Väl hemma väller hela historien fram och som i ett rus stenograferar Sebastian allt som rörs upp inom honom. Men det är knappast dessa anteckningar vi i praktiken får ta del utan en ”redigerad” version av mer traditionellt jag-berättande.

Vi förs tillbaka till 1902 och kretsen av samtidigt omogna och brådmogna ungdomar, fulla av längtan efter det vuxenliv som de inte riktigt kan hantera än. Werfel har god blick för den blandning av kamratskap och rivalitet som präglar ynglingarna. Personliga egenskaper och klassbakgrund skapar ett spel de själva inte riktigt förstår – vilket i detta fall får katastrofala konsekvenser. Och vad läroverket beträffar är det en institution av det där slaget som skulle få Stig Järrels Caligula att känna sig hemma.

Sebastian har flera drag gemensamma med huvudpersonen Leonidas i En kvinnas blekblå handskrift. Det gäller inte minst hans sätt att hantera sina egna tillkortakommanden och svek. Det är en allt annat än sympatisk ”hjälte” vi möter. Han snärjs av sina egna allt mer utstuderade manipulationer, men ser alltid till att det inte är han som drabbas. Och frågan är om han idag är så annorlunda mot då och om ”ungdomssynden” alltså snarare är ett karaktärsdrag än en förvillelse. Vill han konfronteras fullt ut med sig själv eller skulle han föredra att förpassa allt till glömskan igen, om det bara vore möjligt?

Historien kretsar kring hans relation till Franz Adler. Det är mot honom den unge Sebastian hela tiden mäter sig, och han gör det i insikten att vara honom underlägsen i allt utom förslagenhet och klasstillhörighet. Kort sagt präglas hela hans agerande av vad Friedrich Nietzsche kallade ressentiment. Han är en Salieri som inte kan få någon ro så länge det finns en Mozart, en Salieri som vet hur man driver någon till själslig undergång i stället för att ta livet av honom.

Precis som En kvinnas blekblå handskrift lämnar romanen läsaren med en känsla av lätt obehag. Men det är precis som det ska, för det är verkligen en rätt obehaglig historia som Werfel låter oss ta del av.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. I rättvisans namn bör sägas att den stackars Salieri med fog skulle kunna anse sig förtalad och utsatt för karaktärsmord av eftervärlden. Det var Aleksandr Pusjkin som i sitt drama Mozart och Salieri (1831) satte tonen. Sedan broderade Peter Shaffer vidare på temat i sin pjäs Amadeus (1979) som kom att ligga till grund för Milos Formans succéfilm med samma namn (1984). Så det är utan egen förskyllan som den stackars Salieri blivit själva sinnebilden för ressentiment.