CD: Violinkonserter av Dmitrij Sjostakovitj

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, november 2nd, 2020

Dmitri Shostakovich: Violin Concertos Nos. 1 & 2 (Hyperion/Naxos) Speltid: 71’29.
Alina Ibragimova (violin), State Academic Symphony Orchestra of Russia “Evgeny Svetlanov”, Vladimir Jurowski (dirigent).

Betyg: 

 

Andra världskriget, eller Det stora fosterländska kriget som det kallas i Ryssland, innebar paradoxalt nog lättnader för många av Sovjetunionens konstnärer. De evakuerades till säkrare delar av landet och, viktigare, det politiska förtrycket minskade nu när alla skulle samlas för att försvara moderlandet. Författare som länge varit tystade kunde nu plötsligt få ut sina dikter. Därför kom nog fredsslutet som något av en chock. Redan 1946 gick Stalins kulturpåve Zjdanov till våldsamt angrepp mot misshagliga författare som Anna Achmatova och Michail Zosjtjenko. Två år senare var det tonsättarnas tur. Sjostakovitj, Prokofjev och andra beskylldes för ”formalism”. Det var ett begrepp som kunde stå för lite av varje som makthavarna betraktade som suspekt. Det kopplades i alla fall gärna ihop med den farliga modernismen, som betraktades som västerländsk och dekadent och ett hot mot socialismen. Att bli betraktat som ”formalist” kunde med andra ord medföra en resa till Sibirien eller ett nackskott.

När Zjdanov slog till i februari 1948 höll Dmitrij Sjostakovitj som bäst på att avsluta sin första violinkonsert. David Ojstrach hade vid denna tid seglat upp som Sovjetunionens främste violinist och var angelägen om ett nyskrivet verk av vännen Dmitrij. Det blev en konsert i fyra satser och med symfonisk anstrykning.

Konserten har idag en självklar plats som en av de riktigt betydande från 1900-talet. Men det skulle dröja till 1955 innan den uruppfördes. Sjostakovitj fick helt enkelt kalla fötter efter Zjdanovs attack och lade verket i byrålådan. Det skulle dröja till 1955 innan det uruppfördes, självklart med Ojstrach som solist. Då hade Stalin varit död i två år. Drygt tio år senare tänkte sig Sjostakovitj en ny violinkonsert som en present till Ojstrach på hans 60-årsdag 1968. Nu blev den färdig ett år för tidigt – vilket medförde att Sjostakovitj det rätta året i stället uppvaktade med en violinsonat.

Det finns förstås en rad inspelningar av de dessa konserter. Och nu har vi fått en till. Alina Ibragimova är solist och Vladimir Jurowski dirigerar en orkester med det lite hopplösa namnet Ryska statliga akademiska symfoniorkestern “Jevgenij Svetlanov”. Har de något att komma med? Förvisso!

Ojstrach är ju förstås ofrånkomlig i dessa verk. Han har gjort en rad inspelningar, men den från 1956 med Leningrads filharmoniker under Jevgenij Mravinskij (en box från Brilliant) har kanske ett speciellt intresse, då det var just dessa styrkor som uruppförde konserten ett år tidigare. Inte minst slås man av Ojstrachs magiska pianissimo i den första satsen. Naturligtvis finns det också en mängd moderna inspelningar, som Maksim Vengerovs romantiskt och lyriskt välljudande tolkning (Warner) och Lydia Mordkovitchs energiska (Chandos). Men ifråga om intensitet är Ibragimova svårslagbar, och det gäller även när hon dämpar tonen till det knappt hörbara. Det är som om hon går i närkamp med musiken och liksom vill betvinga den. Och då drar hon sig inte för sträva och kärva stråkdrag som kontrast till de glasklara och knivskarpa. Det skapar en laddning genom hela den första konserten, såväl i de introverta partierna som i finalens typiskt smått groteska ”Sjostakovitj-trall”. Den andra konserten är stramare och dystrare har inte samma omedelbara publiktycke som den första. Men den har andra kvaliteter, och Ibragimova lockar fram dem till fullo tillsammans med orkestern, där inte minst hornisten får glänsa.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. På ett ställe skiljer sig den här inspelningen något från alla (?) tidigare. Skivkommentaren vet berätta att Sjostakovitj först tänkt sig att fiolen i en direkt övergång från tredje satsens avslutande kadens introducerar finaltemat. Men Ojstrach ville ha en liten paus efter den krävande soloinsatsen, så Sjostakovitj lät orkestern inleda finalen. Det är den versionen vi brukar höra, men här har man gått tillbaka till Sjostakovitjs ursprungliga tanke. Jag kan inte påstå att det har någon avgörande betydelse, men jag får ändå erkänna att jag nog föredrar den reviderade versionen där orkestern effektfullt markerar satsskiftet.