Lyrik: Tiden har sett allt

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension fredag, oktober 23rd, 2020

Tiden har sett allt

Nachla Libre

Norstedts förlag. 180 sidor. Utkommen.

—

Nachla Libre (1986-) lånar sin röst åt förorten, eller kanske snarare artikulerar sig genom den. Som pseudonymen till författarefternamnet hintar om finns det ett socialt patos i hennes texter. Att hon varit delaktig och drivande inom diktarplattformen Revolution Poetry, och stått som redaktör för en antologi med samma namn, förtydligar enbart detta. Men hennes poesi är inte bara politik, den är lika delar mänsklig eftertänksamhet, grubbel och strävan. Strofen ”Hur är man trogen sanningen // I en tid av osanningens frammarsch” fångar samlingen ganska väl.

Debutboken är i mångt och mycket en Stockholmsskildring. Staden är alltid närvarande, och sällan gillande. ”Den här staden är kollektiv ensamhet” heter det och Libre är kritisk mot storstadens opersonliga prägel men även över vilken ljummen stad Stockholm kan vara. Boken är inte en stridsskrift, men ansatser finns. Hon opponerar sig och undrar ”kanske är motstånd något inherent”. Det finns en falskhet i staden, det pågår charader som alla deltar i i denna lilla storstad. ”Alla känner alla // Men folk vänder på huvudet // Leker mer påverkade // än vad de faktiskt är” Men Libre ser religion som en frälsning mot stadens bråk och vimmel, och religionen och tankar om den är ständigt närvarande. Religion är också ett verktyg mot sociala orättvisor: ”04:30 // Rättvisa är central i vår tro // 04:34 // Man väntar inte på rättvisa // Man kämpar för den”.

”Allt är politik egentligen” konstaterar Libre och en politisk aspekt finns i allt hon skriver. Politiken kommer inte undan när hon diktar om kärlek, familjen eller minnen, de är själva kittet.

Det sociala främlingskap som artikuleras i boken går över, eller kanske snarare resulterar i ett existentiellt främlingskap. I en dikt skriver Libre att hon ”kompenserar nattlig depression // med att le mot livet på dagen”. Diktjaget bär en mask för att klara av tillvaron. ”Brun hud vita masker”. I samma dikt heter det ”POSTKOLONIAL- TRAUMATISK- STRESS”, och den formuleringen låter det sociala och det existentiella smälta samman och framstå som ett. Motorn i förtrycket är för Libre kapitalismen och dess strukturer. För ”hur tjänar man pengar // i ett system som detta // utan att skada andra?” Med tydlighet säger hon ”Jag är // Utmattad // Utsliten // Ur funktion // PGA // Vita institutioner”. Dikterna formulerar en kritik mot Sverige och hur besviken hon är på samhället, som inte värnar om sina medborgare ”när vi skapar ifrån minus”.

Libre må säga ”FUCK DET MANLIGA ’GENIET’”, men diktsamlingen påminner ändå om Pär Lagerkvists (1891-1974) diktsamling Ångest (1916), med sin ältande nattliga ångestridna diktning. Man känner hur raderna är skrivna under pinande småtimmar, där oförmågan att sätta ord på bekymren till slut ger vika och några passande ord så småningom ändå kommer ut.

Det kanske låter intetsägande att Libres diktning är rytmisk och musikalisk, för vilken diktning bör inte vara det? Men pulsen i stroferna och melodin är väldigt framträdande. Titeln på diktsamlingen, Tiden har sett allt, är välvald. Att tiden har sett allt innebär att ingenting nytt egentligen tillkommer, att allt upprepas, går i cirklar. Vad är det tiden har sett? Social orättvisa, mänsklig ensamhet och besvär, och städernas och gemenskapernas rotlöshet. På diktsamlingens sidor ser man detta överallt.

—

Isak Adolfsson