Kortroman: Sturm

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 18th, 2020

Sturm

Ernst Jünger

Översättning av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 94 sidor. Nyss utkommen.

 

Ernst Jüngers (1895-1998) rykte smutsades ned ganska rejält av de tyska nationalsocialisterna under mellankrigstiden. Men själv ville Jünger resolut inte ha något med de vulgära nazisterna att göra, vilka hade blivit betagna av den medaljdekorerade krigshjältens krigsmemoarer, I stålstommen (1920). Nej, Jünger tyckte att nazisterna bara visade prov på det han avskydde: det teknologiska automatiseringen som demokratin medför. Av denna anledning var han stark motståndare av Wiemarrepubliken och ville upphäva den, varför han kommit att kallas för anarkist. Förvisso bekämpade nazisterna demokratin men de närde samtidigt av moderniteten, och Jünger värnade om det mer traditionella. Han var inte nationalsocialist, han var konservativ. Han var motståndare av såväl socialism som kapitalism. I den liberala demokratin såg han en fara; för att tillgodose medborgarna deras rättigheter krävdes det att samhället genom teknologin automatiserades, och detta ledde till ett underskott av människa i samhället och i sin tur till en dekadens. Han påminner i mångt och mycket om Fjodor Dostojevskij (1821–1881) och hans kritik av det västerländska samhället. Vurmen för teknologin letade sig in i hela samhället, bland annan inom militären och krigföringen. Jünger var själv verksam inom det militära, förutom att vara författare och entomolog, och hans författarskap präglas av en preussisk militarism. Det finns en förkärlek för den friska, starka kroppen och den ”fostrande disciplinen”.

Bokförlaget Augusti kommer nu med en nyutgåva av Jüngers kortroman Sturm, som gavs ut som följetong 1923. Den följer författarens alter ego, officeren Sturm stunderna innan den stora Sommeoffensiven på västfronten 1916. Bokförlaget har även gett ut Jüngers krigsmemoarer och andra texter, samt sociologen och idéhistorikern Carl-Göran Heidegrens (1954-) högst intressanta böcker om Jünger och dennes bror, författaren Friedrich Georg Jünger (1898-1977).

Även om man kan invända mot Jüngers bejakande av kriget kan man ändå läsa honom med stor behållning. Det han skriver om behöver nödvändigtvis inte inskränkas till just krig. Han lägger fram en livshållning. Men man undkommer inte att det han faktiskt skriver om är krig, och han förhåller sig kritiskt gillande. Oavsett ger hans skrivningar en inblick i krigets vardag och hållningarna inför det.

Jünger har vid ett tillfälle kallat första världskriget för det sista riktiga kriget, där fotsoldatens handlande spelar någon roll. Senare skulle krigföringen bli alltmer teknologiskt styrd. Men, även under det stora kriget hade teknologin vunnit mark; ”Sedan länge hade den övade skyttens precisionsskytte, kanonernas direkteld och därmed duellens tjusning fått ge vika för kulsprutans massiva eldgivning och samlade artillerigrupper.” Denna kritik av teknologin och det moderna, kapitalistiska samhället – där den politiska vänstern och högern kan förstås som dialektala variationer av varandra – skulle författaren vidareutveckla och fördjupa i senare verk, så som Skogsvandringen (1951), även den utgiven av Bokförlaget Augusti.

Jünger ser krigets som något renande, för även om man till exempel har haft en hård natt så finner man sig snart igen i krigets härjningar. För ”efter fyra timmars sömn vaknade man emellertid som en ny människa”. Bara om kroppen någotsånär får återhämta sig, återhämtar sig även sinnet. Kriget börjar alltid om och ”den psykologiska kunskapstörsten som finns i varje människa fick här ständigt nöja sig med samma företeelser och intensifierades därigenom”, som Jünger skriver med sin mättade prosa. Allting återkommer, och allting är gott. Vad gäller soldaterna var de ”desamma som de alltid hade varit, fast i ett annat land och i en annan form av varat.” Det enda redliga, enligt Jünger, är också att omfamna denna situation, även om det var krävande, för ”här ställdes alla krafter på prov”. Och författaren ogillar dem som inte antar prövningen. Jünger tänker i nietzscheanska termer av amfor fati. Det västerländska samhället går mot en undergång och den enskilda har att karaktärsfast möta denna undergång. Man ska hålla fast vid livets vilja och styrka trots förfallet. Allt annat är nihilism. Av denna anledning är författaren också kritisk mot all form av moral ovanifrån, eller kanske snarare slavmoral, som avvisar den enskildes vilja till livet. Särskilt är Jünger kritisk mot – och här syns den anarkistiska ådran – mot sådan moral som tjänar statens intresse, ”den moderna statens slavhållning”, framför den enskildas vilja.

Vid ett tillfälle talar Sturm om ett alkoholrus men man kan undra om han egentligen inte talar om krigets berusning. Det heter att ”man känner: bara i ruset, bara i detta ögonblick, som man skulle vilja bevara, är livet någonting värt”. Vid ett annat tillfälle, när han läser ur ett alster som han har skrivit, heter det att ”på samma sätt som han hade lärt sig att uppskatta alkohol endast i dess starka, outspädda form, var han tvungen att avnjuta varje upplevelse: som ett ursinnigt stormangrepp mot målet.” För att livet ska vara värt någonting ska man göra det heroiskt får vi förstå Jünger.

Kriget ses som ett stålbad som renar människor i det moderna samhället. Det är som ”en atavistisk springflod som hade sköljt över en sentida kultur, som vant sig vid varje form av lyx.” Alltså, den sentida kulturen är nära att förfalla, men kriget visar prov på heder hos den enskilde. I kriget får man chans att visa prov på att man är någon av god karaktär, någon som står mot förfallet, även om det är oundvikligt. Även om kriget kunde förfrämliga de iblandade så säger det något om dem. Den enskilda människan kanske förfäras över krigets fasor och förödelse, men kriget var ändå ”en verklighetstrogen spegelbild av hennes själ”. Kriget är en prövning som låter se om kulturen består i människan, se vem som håller stånd mot barbariet. För ”det fanns ingen natur, ingen konst, ingen stor linje, inte ens någon stil längre; allt det som man benämnde med sådana namn var kramp och självbedrägeri”.

När Sturm ligger och siktar mot en figur på andra sidan skyttegraven och senare skjuter mot denne reflekterar han över hur kriget har förändrat hans person. ”Ja, han hade blivit en helt annan, annorlunda inte bara i handling, utan – och det var det väsentligaste – även känslomässigt. Att han inte ens kände ett ögonblicks sorg, utan snarare upplevde belåtenhet, det tydde på en i grunden förändrad moral.” Skrivningar som dessa hos Jünger är problematiska. Att han försöker höja sig över det mänskliga och nå bortom det är uppenbart, men är känslokall slakt något man vill nå? Han erkänner att det är rått och barbariskt, men att man måste se på fenomenet kriget och dess aspekter ur ett annat perspektiv som kan hjälpa oss att omvärdera våra tyckanden om det. Men frågan kvarstår ändå. Men för Jünger bidrar kriget till att syna moralen och värderingarna, det pekar ut deras gemena prägel. ”Det var avgjort en positiv sida av kriget, att allt elegant frasmakeri föll samman.”

Man återkommer alltid till Jüngers attityd till kriget och hur man ska förhålla sig till den. Det är svårt att se något heroiskt i den fyra år långa människoslakt som det stora kriget var. Samtidigt undkommer man heller inte att Jünger inte försöker politisera eller moralisera kriget, utan mer ser det som en uppvisning av den tappra viljan, vilken kan ta sig andra gestalter. Han framställer, och genom sin framställning både provocerar och tjusar han läsaren. Man befinner sig i en pendelrörelse under läsningen. Det är ingen rekreationsläsning, för att tala med Louis-Ferdinand Céline (1894-1961), en annan svårhanterlig författare – förmodligen mer svårhanterlig – som likt Jünger blev en nationell krigshjälte efter första världskriget, men i Frankrike och senare även nazivänlig.

Nej, Jünger är inte någon rekreationsläsning, utan en högst sysselsättande läsning som kräver sin läsare på omläsningar och en uppmärksamhet på detaljer.

—

Isak Adolfsson