CD: Orkesterverk av Outi Tarkiainen och Kalevi Aho
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, september 25th, 2020
Outi Tarkiainen: The Earth, Spring’s Daughter*; Saivo° (Ondine/Naxos). Speltid: 70’45.
Virpi Räisänen (mezzosopran)*, Jukka Perko (saxofon)°, Lapland Chamber Orchestra, John Storgårds (dirigent)
Betyg:
–
–
Kalevi Aho: Siedi*; Symphony 5 (BIS/Naxos). Speltid: 61’08.
Colin Currie (slagverk)*, Lahti Symphony Orchestra, Dima Slobodeniouk (dirigent)
Betyg:
–
–
–
Så var det dags igen. Här har vi två nya skivor som åter bekräftar Finlands ställning som stormakt inom den klassiska musiken. Kalevi Aho, född 1949, är en veteran vid här laget, medan 35-åriga Outi Tarkiainen får betraktas som en ungdom i dessa sammanhang.
Aho är väl mest känd för sina orkesterverk som inkluderar inte mindre än 17 symfonier och ett otal konserter för allt från kontrafagott och tuba till flöjt och sopransaxofon. Han är rikligt företrädd på BIS, som nu ger oss hans 5:e symfoni från 1976 och konserten för slagverk och orkester från 2010. Symfonin är rå och kraftfull, och i tredje satsen hamnar vi i något som kan beskrivas som ett riktigt härligt kakofoniskt Charles Ives-kaos. Konserten har namnet Seidi som i samisk tradition betecknar en uråldrig kultplats. I skivkommentaren skriver Aho att han valde titeln för att påminna om hotade kulturella minoriteter på olika platser och att han därför också anknyter till rituellt trummande och shamanism från andra delar av världen än den samiska – vilket också märks i valet av olika slagverk. Att Seidi har blivit Ahos mest framförda verk är inte svårt att förstå, då det är orkestralt spektakulärt med såväl drivande trumrytmer som lyriska inslag.
Outi Tarkiainen (foto: Sigel Eschkol)
Det samiska är än tydligare i de två verk av Tarkiainen som Ondine nu spelat in med Lapplands kammarorkester. Eanan, giđa nieida (”Jorden, vårens dotter”, 2015) för mezzosopran och orkester bygger på texter av bland andra Nils-Aslak Valkeapää. I en mytisk berättelse framträder såväl kolonialt förtryck som hotet från dagens klimatförändringar. Musiken kan ibland föra tankarna till Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med dess talsång men även dra åt Wagner. Den är expressiv och vacker och jag sitter fången från första tonen till den sista. Dessutom är Virpi Räisänen en helt suverän solist med hela det uttrycksspektrum som krävs.
”Saivo” betecknar i samisk tradition en helig plats, ofta en sjö som tros ha två bottnar med en undre och omvänd värld befolkad av andar. (Wikipedia förtecknar f.ö. 17 sjöar i svenska Sápmi som heter Saivo.) Genom ritualer och offer kan man komma i kontakt med denna andra verklighet. Saivo är också titeln på skivans andra verk, som Tarkiainen, kanske något överraskande, utformat som en konsert för sopransaxofon, effekter och orkester. Saxofonen har ju trots sin nu 170-åriga historia haft fått svårt att få riktigt fäste inom den klassiska musiken. Jag misstänker att det är något i klangen som gör den svår att integrera med den traditionella orkestern. Samtidigt är det något som man kan utnyttja. Tarkiainen, som är väl bevandrad i jazzen, har hur som helst inga som helst problem att hantera saxofonens rika register och få den att fungera suveränt ihop med orkestern och med olika ljudeffekter till en suggestiv helhet. Och den sanslöst skicklige Jukka Perko gör ju inte upplevelsen sämre.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
