Filosofi: Humanisten Karl Marx

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, september 14th, 2020

Humanisten Karl Marx – En teoretiker vår värld har behov av

Werner Schmidt

Carlssons Bokförlag. 207 sidor. Nyligen utkommen.

—

Karl Marx (1818-1883) – en humanist? Om man slår upp humanism i ett filosofiskt lexikon står det att idéströmningen centrerar kring uppfattningen av en fri vilja, och dessutom har den borgerliga förtecken. Marx var historisk materialist, vilket menas att man anser att hur arbetet är organiserat och med vilka verktyg man genomför arbetet dikterar hur samhället fungerar. Och den kollektivistiska enskilda rättar sig – åtminstone oftast och tillsynes med fördel – efter samhällets ordnande. Ett försök till att ändå inte låta vulgärmarxistisk: Detta lämnar lite utrymme för en fri vilja – snarare en bunden. Med historiens fortskridande ändras de materiella förhållandena och där med bland annat viljan. Det finns också en gren inom humanismen som fokuserar människans frigörande i en faktisk historisk situation. Men man ska inte fastna i definitioner och formuleringar. Den ena humanismen kan ha något gemensamt med en andra, och denna andra kan ha något gemensamt med en tredje utan att den tredje och den första humanismen har några vidare beröringspunkter. Det finns likheter som olikheter mellan dem.

Karl Marx är spöket man alltid återkommer till. Inte minst gäller det för bokens författare, historieprofessor Werner Schmidt (1944 -) som träget har studerat Marx, marxism och sådant som hör till. I denna bok har han ansatsen att framhäva att den tyska och sedermera statslösa filosofen, historiken och sociologen inte nödvändigtvis behöver läsas strikt deterministisk. Schmidt påvisar svängrummet av fritt handlande i Marx materialistiska lära. Han skriver fram ett behov av en vänsterinriktad humanism i en tidpunkt av lokala, nationella och internationella kriser, där behovet av avgörande vändningar skriar men där de i maktpositioner verkar handlingsförlamade. Schmidt skriver att ”om vi inte tror på en räddning som en deux ex machina (”ett gudomligt ingripande”) eller att förnuftet kommer över människorna som den helige Anden, då återstår bara för oss själva att försöka väcka det sovande förnuftet […]”. På detta sätt finns det ett utopiskt drag över boken, och den försöker göra sig fri den totalitära aura som ideologin ibland tillskrivs. Skriften propagerar också tydligt för att kollektivet inte går före individen, utan att de två enheterna är beroende av varandra. Men detta har inte alltid omsatts i praktiken av makthavande influerade av Marx lära.

Schmidt lyfter en tidig text av Marx där denna skriver att vad som skiljer människan från djuret är att den förre projicerar sin vilja på naturen och försöker bemästra den. Författaren ser detta som ett uttryck för att människan skulle vara fri, enligt Marx, eftersom viljan övergår människans faktiska behov; man hade inte behövt bemästra naturen till den grad som människan har valt att göra. Men det ska samtidigt inte förstås som att Schmidt menar – att Marx menar – att viljan konstruerar det som är utanför människan, samhället. Människan är både vilja och samhälle, och de två påverkar varandra samtidigt. Vi kan tala om en växelverkan mellan det som inom marxismen kallas för bas och överbyggnad; samhällets organisering av produktionen och dess apparat och människan som social varelse har en ömsesidig påverkan på varandra.

En central tanke hos Marx är den om människans förfrämligande inför sig själv. Den kultur som människan är en del av gör att hon ser sig själv på distans som en utomstående. Schmidt ställer då den centrala frågan ”hur kan människan, som blivit förslavad genom sin egen livsverksamhet, förvandlas till sitt ödets fria skapare?” Att människan förfrämligar sig själv skulle, enligt Schmidt, bero på att människan är tvungen att förfrämliga sig själv än mer i en situation hon redan finner främmande för att klara av den. Detta leder till en ond spiral där graden av alienation tilltar. Även om det finns inslag av frihet talar Schmidt om alienationens olika orsaker som ”ett historiskt nödvändigt genomgångsstadium”. Somliga saker är svåra att komma från, trots växelverkan. Genom kommunismen föreslås det att man kan ta sig igenom stadiet, att nå frigörelse. Kapitalismen skulle ha negerat människans väsen, men genom kommunismen kan man negera denna negation. Genom kommunismen skulle man alltså kunna skapa en syntes där människans natur behålls men som samtidigt skyddar människans natur från det som tidigare föranledde förfrämligandet av naturen.

Om människan en gång har lyckats förfrämliga sig själv, skulle hon inte då kunna lyckas med det även i det kommunistiska stadiet av människans historia? Borde man då förorda en trotskism, en permanent revolution för att undkomma återkomsten? Eller är det ofrånkomligt? Alternativt, är omständigheterna sådana att de stävjar förtrycket innan det återkommer?

Schmidt är noggrann och tydlig med definitionerna. Att människans väsen påverkas av yttre historiskt föränderliga samhälleliga förhållanden betyder inte att dessa förhållanden är människans väsen. Men människan kan enbart förstå sitt väsen genom dessa förhållanden. Människans kärnpunkt är därmed relationell; människan skiftar. Människan påverkar de rammar hon agerar inom, och människan påverkas av samma rammar.

Detta är utgångspunkten för Schmidt, utifrån vilken han sedan resonerar om samhällets utveckling, kommunismens menade oundvikliga seger och människans frigörelse från historiens förtryck. Genom boken distanserar sig Schmidt tydligt från den totalitära leninistiska och än mer den stalinistiska förståelsen av marxism till fördel för en som ligger mer i linje med Rosa Luxemburg (1871-1919) och Antonio Gramsci (1891-1937) och deras mer kritiska och emancipatoriska förståelse av Marx. Verket rymmer också skarp samtidsanalys som utreder postfascistiska yttringar så som Sverigedemokraterna, för att ta ett exempel. Just denna analys, satt i förhållande till det humanistiska stråket hos Marx hade varit intressant att stanna upp lite längre vid. Här finns idéhistoriskt stoff att utforska än mer.

Schmidt skriver vid ett tillfälle att Marx arbetsmotto kunde sammanfattas i orden att allt måste betvivlas. Betvivlar Schmidt sin egen tes om Marx som en humanist? Schmidt nämner med rätta att många av Marx mindre deterministiska verk, vilka kan uppfattas resonera i mindre absoluta tankegångar, förbisågs när marxismen som ideologi formulerades. Men att de förbisågs betyder inte nödvändigtvis att Marx ska förstås som mer frihetlig. Men sen försöker boken också förespråks en annan läsning av Marx än vad som hittills oftast gjorts. Schmidt talar för en omvärdering av Marx filosofi. Det kan vara viktigt att skilja mellan marxism och det Marx faktiskt skrev; det finns enligt boken en viss diskrepans där mellan. Schmidt är kanske inte trogen det man schablonmässigt kallar marxism, men han försöker vara trogen Marx.

Att förstå Marx i originaltexter är ibland ganska svårt. Detta verk är föredömligt skrivet med ett tillgängligt språk och resonerande utan att grova förenklingar görs på bekostnad på redlighet. Tankegångarna stärks genomgående av källor.

Den oortodoxa marxism som skrivs fram i boken är på frammarsch inom dagens vänster. Humanisten Karl Marx är likväl en god och tillgänglig bok för den som söker ökad politisk självförståelse, som för den försöker förstå dagens politiska karta. Man måste förhålla sig till sin samtid.

—

Isak Adolfsson