CD: Fem nya svenska jazzplattor (Örjan Hultén, Eva Kruse, Anna Lundquist, Simon Westman, Hans Loelv)
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 10th, 2020
Örjan Hultén Orion featuring Ernie Bruce: Liberia Ballad (Artogrush/Plugged Music). Speltid: 55’06
Ernie Bruce (sång), Örjan Hultén (saxofoner), Torbjörn Gulz (piano), Filip Augustson (bas), Peter Danemo (trummor)
Betyg:
–
–
Simon Westman Trio: Stay a While (Prophone/Naxos). Speltid: 48’22.
Simon Westman (piano), Magnus Bergström (bas), Magnus Gran (trummor)
Betyg:
–
–
–
Eva Kruse: New Legend (Prophone/Naxos). Speltid: 46’59.
Eva Kruse (kontrabas), Tjadina Wake-Walker (oboe), Uwe Steinmetz (alt- och sopransaxofon), Christian Jormin (piano), Eric Schaefer (trummor)
Betyg:
–
–
–
Anna Lundquist & Jonas André: Reunion (Prophone/Naxos). Speltid: 53’48.
Anna Lundquist (sång), Jonas André (piano och elpiano)
Betyg:
–
–
–
–
Hans Loelv: Nostalgia (DO Music). Speltid: 40’02.
Hans Loelv (piano, ackordeon, gitarr, sång), Per V. Johansson (bas), Ola Bothzén (trummor, slagverk), Klas Toresson (tenorsaxofon) m.fl.
Betyg:
–
–
–
Jag vet inte hur många jazzmusiker det finns i Sverige, men av skivutgivningen att döma måste det vara åtskilliga. En del hittar man på internationella bolag som ECM och ACT Music; ännu fler på svenska DO Music och Prophone Records – men även på en rad andra småbolag.
Örjan Hultén Orion har på album som Fältrapport och Minusgrader visat sig vara en av den samtida svenska jazzens mer intressanta grupper. Det här albumet låter lite annorlunda, men så har det också sitt ursprung i en resa till Liberia 2018, där gruppen spelade på Svenska ambassadens Lucia-mottagning. Ett möte med sångaren Ernie Bruce resulterade i en rad konserter i Monrovia – och ur detta har albumet Liberia Ballad vuxit fram. För musiken svarar, med ett undantag, Örjan Hultén och kvartettens pianist Torbjörn Gulz. Den är lite mer traditionellt jazzig än på de tidigare albumen men präglas av gruppens sound och av starka soloinsatser från alla medlemmar. Bruce sjunger på fyra av de nio låtarna, och jag får erkänna att jag blev lite ställd när han första gången dök upp. Han har ingen självklar röst för den här typen av jazz; den kan lätt uppfattas som lite för storvulen. Men man vänjer sig. Ändå är det först i hans egna och mer afrikanskklingande sång ”Sangay”, som avslutar albumet, som han för mig känns helt igenom rätt. Samtidigt bidrar han förstås till albumets speciella karaktär och får det att sticka ut och ge ytterligare en dimension åt den nu 156-åriga relationen mellan Liberia och Sverige. Så sammantaget visar Örjan Hultén Orion åter att man ligger i frontlinjen när det gäller svensk jazz och att man gärna arbetar utifrån olika spännande koncept.
Pianisten Simon Westman är ingen nykomling i branschen även om det är först nu han skivdebuterar. Det gör han med en klassisk jazztrio. Stay a While heter albumet, och det gör man gärna. Det är jazz i mittfåran, inget som direkt sticker ut. Westman svarar för alla låtarna och allt är stilfullt och med härligt sväng. På sista spåret, som gett skivan dess namn, dyker också Maria Rylander upp med vacker sång.
När det gäller basisten Eva Kruses nya album så kan man till en början säga att det definitivt är roligare än omslaget. Kruse rör sig fritt över genrer och odlar klanger som man inte alltid förknippar med jazz. Bara en sån sak som att en oboe ingår i kvintetten. Och Uwe Steinmetz kan få sin saxofon att låta som en flöjt. Musiken spänner från det ljuva till det lite knöliga och får klinga ut i den lyriskt sångbara och mycket vackert klingande ”I nådens år”.
För tre år sedan skrev jag helt kort om fem nya svenska jazzalbum, däribland MEWE med Anna Lundqvist Quintet. Där närmade hon sig rockiga uttryck och framstod den i sammanhanget minst traditionellt jazziga. Nu återkommer hon tillsammans med Jonas André på piano och elpiano. Eftersom de spelat tillsammans tidigare heter skivan Reunion. Den skiljer sig åtskilligt från MEWE genom att vara lyrisk och avskalad. Lundquist är en tekniskt skicklig sångerska med en vacker röst. Hon sjunger gärna ordlöst med en lätt dragning åt nedtonad scat song. Samspelet mellan röst och piano fungerar utmärkt, och André får också möjlighet till mer solistiska utvikningar. Men som helhet blir det rätt variationslöst med samma svala distans rakt igenom. Det händer att jag får Lina Nybergs och Esbjörn Svenssons album Close (1993) i tankarna, men den jämförelsen visar också vad jag saknar på Reunion: det som verkligen berör och griper tag och inte bara är snyggt.
Hans Loelvs två senaste skivor har jag lyssnat på med glädje, speciellt Ballads and Dreams med jazzstandards i skönt avslappnade versioner och med Klas Toresson på saxofon. Det tidigare albumet Fuerterico drog mer åt Latinamerika med samba- och bossarytmer. Nu aktuella Nostalgia börjar med ”Fjäriln vingad syns på Haga”, men sedan blir det också ”Polkadots and Moonbeams” och ”Embraceble You”. Man kan kalla det ett trevligt, ibland lite mysigt, album. Det låter kanske inte så spännande, och det är det väl inte heller. Men man känner sig vara i ett trivsamt och angenämt sällskap där man kan slappna av och bara ha – ja, trevligt.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
