Sakprosa: Turister i Tredje riket

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, juni 22nd, 2020

Turister i Tredje riket – Vittnesmål från nazismens framväxt

Julia Boyd

Översättning: Manne Svensson

Albert Bonniers förlag. 479 sidor. Nyligen utkommen.

—

Turister i Tredje riket är den första av Julia Boyds böcker som ges ut på svenska. I korthet består boken av turisters redogörelser av Nazitysklands framväxt, liksom i förbifarten. Materialet är resedagböcker, minnesteckningar och andra skrivelser från olika resor genom mellankrigstidens Tyskland, men i det återges inte främst hur nazidiktaturen stegvis slog fäste, även om kommentarer om det ges.

Genom sitt material menar Boyd att hon kommer ganska nära ”en känsla av hur det verkligen var, både fysiskt och psykiskt, att resa i Hitlers Tyskland”. Snarare kanske det ger en fingervisning av hur man valde att framställa det i skrift. Samtidigt förstår man vad Boyd avser: Genom att samla olika källor, binda samman dem, låta dem övergå i varandra, kontrastera varandra, skapas en känsla av montage. Denna bild skänker en inlevelse. Det enda man kan beskylla Boyd för är att turismen som sådan kommer lite i skymundan genom montagetekniken. För turismens historia är också intressant.

Andra världskriget, och sådant som hör till, tillhör bland det mest behandlade inom populärhistorien. Ofta känns sådana framställningar tämligen urvattnade, eller snedvridna. Man kan använda sig av Andra världskriget som fenomen på många sätt, men på vilket sätt har Boyd i sin bok valt att använda sig av det? Landar hon i populärhistoriska, vanskliga schabloner eller lyckas hon ta ett nytt grepp om ämnet?

Boyd tar sig an materialet med en kritisk ansats. Hon skriver att ”från ett efterkrigsperspektiv är det lätt att halka in i en onyanserad bedömning av det som 1930-talets besökare i Tyskland ställdes inför.” Kan vi döma dåtidens turister för att ha semestrat i en diktatur? Kan vi förvänta oss civilkurage av dem? Framstod Nazityskland som förtryckande i sin samtid? Var inte Tyskland ett land på frammarsch?

Boyd använder historien med existentiella intentioner. Hon försöker påverka ett kollektivt minne och vår uppfattning av identitet. Även om tyskarnas mindre smickrande sidor under mellankrigstiden framhävs är Boyd noga med att framhäva hur tillmötesgående, välvilligt inställda och, självklart, hur flitiga tyskarna uppfattades av utomstående. Tyskarna hade sin antisemitism, men hade inte Frankrike det med, och hade – eller har – inte USA en genomsyrande, strukturell rasism? Läsaren får gärna tänka om.

Genom att använda sig av historien försöker hon argumentera för vad vi ska förstå som rätt och riktigt. Hon ifrågasätter att man efter krigsslutet inte upphävde den handelsblockad som fanns riktad mot Tyskland. Blockaden ledde till en utbredd svält i landets städer, där alla på samhällsstegen hungrade. Den totala bristen på mat och de mest basala produkterna skapade ett elände, och de utländska turisterna har medlidande med tyskarna. Oavsett politiska meningsskiljaktigheter försvinner inte sympatin för den andre. Men Boyd gör även ideologiska poänger. Inte så att hon på något sätt avdemoniserar nazismen, men hon målar fram delar av en tysk befolkning och kultur som inte är totalitärt barbarisk och som heller inte är i något behov av ynkligt medlidande. Denna kritiska hållning genom boken uppmanar till en omvärdering.

I boken vill Boyd, som sagt, göra några poänger som är ideologiskt färgade. Genom att gå till historien vill Boyd ta ställning och motivera olika tyckanden framför andra. Hon menar att nazismen som spreds i Tyskland inte var reserverad för enbart Tyskland. Den letade in sig i de flesta kretsar i Europa, precis som uppfattningen att freden hade varit för hård mot Tyskland; för ”det var lovvärt att stödja nazisterna inte enbart för att Hitler ställde Versaillesfredens orättvisor till rätta, utan också på grund av blodsbanden. I stället för att käbbla om petitesser som ’judefrågan’ eller några få fientligt sinnade radikaler borde britter och amerikaner stå sida vid sida med sina anglosaxiska bröder och göra sig redo att bekämpa den gemensamma fienden – kommunismen”. Boyd är här såklart ironiskt raljerande. Det var inte ideologin nazism som stack i mångas ögon och som sedan ledde till krig, utan det var nazisternas expansionspolitik. Man fördömde inte nazisten för hens nazism som sådan. Och vad gäller turisterna ”så var de utländska besökarna i Tyskland 1933 i hög grad själva antisemiter, om än bara flyktigt”. Med det sagt fanns det samtidigt de som var kritiska mot nazismen, och det kommer till uttryck i boken. Men vi kan inte förstå omvärldens förhållningssätt som antingen pro- eller anti-nazistisk, för den var både och samtidigt.

Utifrån materialet försöker Boyd debattera kring hur nazismen kunde få fäste i Tyskland. Boyd vill förklara hur den så kallade Dolkstötslegenden – att tyska armén hade varit obesegrad i fält men förråtts av ”det politiska etablissemanget i Berlin” – kunde få fäste i mellankrigstidens Tyskland. Hon målar fram hur de hårda, kontrollerande bestämmelserna som följde av Versaillesfreden påverkade och förändrade det tyska folket, ett folk i svält, och hur en sådan legend därför var tilltalande. Om tyskarna skriver Boyd att ”utan att ha gjort någonting fel hade de mist sina kolonier, sitt kol, sin hälsa, sin rikedom och – värst av allt – sin självaktning. Deras valuta var värdelös och de absurt stora skadestånden skulle aldrig kunna betalas, eftersom de allierade bestämt berövade dem på alla råvaror”. Detta var en grogrund för nazismen. Boyd försöker förstå historien utifrån historiens egna villkor, även om hon själv är färgad av intressen. Ytterligare en sådan historisk sympati som författaren ger uttryck för är att man bör dra sig för att kritisera Tyskland för att de tillät diktatur. Under mellankrigsåren var demokratin och dess principer inte helt etablerad, och demokratin hade nästan påtvingats genom freden efter det stora kriget.

Ibland skapas en nästan anakronistisk effekt i texten; de olika källmaterialen tycks vara ovetande om de politiska händelserna i mellankrigstidens Tyskland. De saknar vår tids överblickande, fingerade facit över sin egen samtid. Turister förnöjer sig med promenader i dimman, diskuterar mode och språkar om societetslivet medan Tyskland genomgår ett politiskt och ideologiskt tumult. Men sedan är också historien mer än realpolitik.

Samtidigt som många berömde Nazityskland för kampen mot sovjetkommunismen var det många turister som efter sina besök frågade sig om inte nationalsocialismen och leninistisk eller stalinistisk kommunism egentligen inte bara var variationer av varandra. De ekonomiska idéerna, den totalitära hållningen och intoleransen mot meningsmotståndare förenade. På detta sätt tvingar boken läsaren att ompröva förståelsen av två enväldiga stater. Men samtidigt är det viktigt att framhålla skillnaderna mellan de två regimerna. Man bör, som bekant, kalla saker och ting vid deras rätta namn.

En av bokens största förtjänster är att den gör tydligt att antisemitism inte var en tysk företeelse, utan att den var en allmän. Nyanserande redogör Boyd för hur samtida kritiker av nazisterna samtidigt själva kunde vara inbitna judehatare, och det utan att det ansågs självmotsägande. Vidare är det tacksamt att Boyd inte fastnar i nazismen, även om den ständigt finns i bakgrunden, eftersom Tyskland är mer än enfaldig nazism.

Att nazismen också var mer än främlingsfientlighet blir tydligt genom att Amerikas förste svarta professor efter besök i Tyskland blev tyskvänlig. Nazismen sträckte sig längre och gav impulser till hur man skulle sköta ekonomi, utbildning och hantera hotet från öst. Framförallt var det den tyska kulturen som tilltalade. Självklart fanns det inslag av främlingshat, men det fanns också något bortom dem. Att uppriktigt njuta av tysk kultur blev då en balansgång av att inte trilla över i rasism eller att förneka förekomsten av rasism i kulturen. Osmakliga inslag kan erkännas men också hanteras. Att folk hade en förkärlek för den tyska naturen, kulturen och folket var anledningen till att många fortsatte att besöka landet efter att det blev mer totalitärt. Tyckandet om Tyskland hade ”inte bara överlevt första världskriget, utan [var] tydligen också immunt mot nazisterna”.

Desto längre in man kommer i boken, desto mer fokus hamnar på nazismens framväxt. Det är inte konstigt – nazismens position i samhället blev allt mer kännbar med tiden. Men turistperspektivets förloras något stundom. Med det sagt har inte boken ett uteslutande makropolitiskt perspektiv, nej. Berättelserna utgår från enskildas upplevelser, men de häktas fast i större strukturer. På detta sätt fångar Boyd det stora såväl som det mindre.

—

Isak Adolfsson