Biografi: Vuxna män gör saker tillsammans

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juni 11th, 2020

Vuxna män gör saker tillsammans – En liten bok om Killinggänget

Linus Kuhlin

Pug Förlag, 288 sidor, utgiven 29 maj.

—

Killinggänget är kult och har för många varit en ständig följeslagare. Att humorgruppen är en generation eller två före min har aldrig varit ett problem men det har lett till, som biografen Linus Kuhlin skriver, ”att mina popkulturella referenser än idag är något i ofas med samtiden”. Men just för att Killinggänget har en lite längre historia har de fått status av att vara ansedd kultur.

Vad är det egentligen som Kuhlin undrar om Killinggänget i denna biografi? Vad frågar han om i deras historia? Traditionellt har man sett historia som studiet av det som varit. En modern gentagning är att historia är föreställningar av det som varit. Den historia vi skriver beror på vilka frågor vi ställer till det förflutna och därför är historia inte en direkt återspegling av hur det förflutna egentligen var. I en biografi kan vi självklart inte vänta oss tydligt utskrivna frågeställningar som i en historieakademisk text. Kuhlin skriver att för Killinggänget ”tog resan mellan Berns” – där man gjorde sin första show – ”och Dramaten” – där man gjorde sin senaste show – ”femton år”. Dessa ”brådmogna humorslynglar”, som Kuhlin skriver om Killinggänget, lyckades slå igenom som humorkollektiv. Kuhlin undrar hur. För det är svårt att tänka sig att sex vita män i trettioårsåldern skulle få ironisera till höger och vänster på bästa sändningstid idag. Och mycket konsekvent förhåller sig Kuhlin till dessa frågor och redogör för dysfunktionen i komikergruppen, det medielandskap som fanns innan radio och TV:s nästan totala kommersialisering och hur dynamiken i skaparprocessen tog sig form.

Inte minst ironi, men även humor överlag blir ofta självrefererande, och det gäller i hög grad för Killinggänget. Humorgruppen var inte bara, som biografititeln antyder, vuxna män som gjorde saker ihop – humor – utan de gjorde även humor om vuxna män som gör saker ihop. Det är något som Kuhlin har tagit fasta på. Och när grabbiga grabbar grabbigt skämtar om att vara grabbiga, är de inte längre så grabbiga.

Något man ofta ser i biografier och populärhistoriska böcker är att man låter källmaterial, så som tidningsartiklar, stå och tala för sig själv. Man tror att man ligger nära hur det egentligen var genom denna metod. Men det krävs att man går i dialog med källorna, förhåller sig till dem, för att man faktiskt ska lyckas säga något genom dem. Detta är något som Kuhlin ständigt gör, och det är tacksamt. Samtidigt kan man fråga sig om Kuhlin ibland, men inte alltid, inte tar de olika killingarna på orden lite väl bokstavligt. För, vad finns bakom de många citaten i boken? Självklart måste man kontextualisera – något Kuhlin gör – precis som man måste våga ställa kritiska frågor till sitt material. Annars finns en risk att man staplar självrapporter på varandra. En risk med ironi är att man till slut tror att allt är ironiskt, varför man inte vågar säga något. Istället refererar man bara till andra. Detta kan självklart bli ett problem i en bok som handlar så mycket om ironi – man vet inte på vilken nivå i texten som ironin rör sig. Kuhlin har ändå en egen stämma genom boken, även om det är friskt med citat. Han kontextualiserar och går i dialog. Att ha en massa referenser i en bok om referenshumor är också ganska adekvat.

Att boken gärna staplar källutdrag på varandra kan ge intrycket att boken så att säga skriver sig själv. Men de har satts ihop för att ge en viss bild som skapar en känsla av att boken, så att säga, skriver sig själv. Kuhlin har mycket omsorgsfullt valt dessa utdrag för att få texten att verka så naturlig som möjligt. Det är ett konststycke att få det att verka så.

Humor är självklart humor, men humor bör också tas på allvar. Killinggänget kan etiketteras som ironiker, såklart. Som stilmedel är ironi att säga en sak men mena något annat, ofta motsatsen. Åt ironi ägnade sig Søren Kierkegaard mycket. Ironiska referenser är ofta något dunkla och förstås enbart av invigda. Detta gör att de införstådda är fria i sin tanke i förhållande till dem som inte förstår ironin. Genom att ironisera gör man sig fri, menade filosofen. Man kan också använda ironi för att kritisera och gå i dialog med andra, varför ironi får ett distanserade anslag när den brukas. Hur mycket munterhet men även kritik mot det rådande finns det inte i sketcher som Nazistgrannen, där en mjäkig granne säger att han och hans familj vill ju bara vara ifred och hålla på med sin nazism, vilket ska förstås i relation till alternativhögerns frammarsch på nittiotalet; eller i sketchen Kaminmannen där en man börjar elda frenetiskt i sin kakelugn, avsäger sig sin tillhörighet till gemenskapen och samhället, och till slut finner sig själv? Men man behöver inte förstå det kritiska i dessa sketcher ur serien Percy tårar (1996) – de är roliga för att de skapar nya rum att skoja i, man har inte skämtat så förut. De är absurda, ofta inte rimliga. Men det finns ofta en kritisk tendens i ironin, något Kuhlin framhäver. Varför är man ironisk över detta? Antagligen för att alla andra innan har varit så allvarsamma. Genom att ironisera kan man adressera situationen utan att behöva vara allvarligt grå. För att låna Kuhlins ord, nämligen, ”tack vare ironin kunde Killinggänget både distansera sig och revoltera”. På inget sätt var Killinggänget ett politiskt kollektiv ”men samtidigt var de inte rädda för att skriva om och behandla känsliga och allvarsamma ämnen, av vilka åtminstone vissa kan tolkas som politiska”.

Boken vältrar sig i detaljer och referenser och förkovrar sig i gamla lustigheter. På så sätt finns det ett – tidstypiskt – drag av nostalgi i den. Killinggänget var det roliga, och vi minns det gärna så. Biografin ligger väl i tiden. På ett ironiskt ansvarsfrånskjutande vis kan boken ibland upplevas som aningen sorglös. De starka motsättningarna som fanns inom humorgruppen behandlas, men de behandlas inte allvarstyngt. Istället framhävs den framgångssaga som Killinggänget är utåt sett. Det är en munter bok.

—

Isak Adolfsson