Den dödligt ondskefulla svenska naiviteten

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, januari 26th, 2020

På söndagen lyssnade jag på P1-dokumentären Libyen–godhetsprojektet som blev en mardröm. Det är en alldeles lysande och obehaglig dokumentär, därför att den är så avslöjande och extremt otäck i en del avseenden. Sverige deltog med stridsflyg i kampanjen i Libyen 2011 efter många politiska turer där Håkan Juholt, den nye partiledaren för Socialdemokraterna, gav sina fiender full valuta i missgrepp och inledde därmed sin egen politiska hädanfärd.
Dessutom var 10:e psyopsförbandet involverat. En enhet för psykologisk krigsföring jag aldrig hört talas om. Den lär vara det första i sitt slag. Förbandet består av propagandakrigare; professionella propagandister vi kallar troll när de är ryssar. Våra propagandakrigare fick en liten ferietripp till en Nato-bas på en badort i Sicilien, där maten är bra, espresson uppiggande och maffian på plats. Och våldsamheterna och eländet  i Libyen på bombsäkert håll. Där satte  propagandakrigarna igång att producera Nato-propaganda i form av bland annat flygblad.

Nato och deras allierade var officiellt i Libyen för att skydda civila. Men  bara från luften, hur det nu ska gå till.  Det är frestande att misstänka att det egentliga uppdraget var något helt annat, nämligen att ta ut Khadaffi. Ett fenomen som brukar kallas för mission-creep, en inofficiell glidning i projektet – omöjlig att bevisa. Khadaffi mötte sitt öde och ingen gråter väl floder över det.
Kampanjen ledde dock inte  till en stabil situation i Libyen, där det politiska spelet just nu  går på turbovarv med Putin och Erdogan som jokrar på jakt efter nya slaglägen mot Europa. Och människorna lider som aldrig för.

Våra propagandakrigare verkade på hugget men rätt illa informerade och omisstänksamma mot den egna sidans påståenden om läget på marken – och liksom gled över de potentiella följderna av sin propaganda som blodbad och politiskt kaos. De verkade lita blint på underrättelsetjänsterna precis som firma Bush&Blair.  Världspolitikens Bill och Bull när det begav sig.  Befälhavaren för 10:e psyopsförbandet är en cool cat med en sådan där käck officersstämma med stockholmsk accent och fullständigt fri från hörbar empati inför blodbaden, plundringen och fördrivningarna i målområdet.  Inte mycket till intellektuella tvekljud släppte  han ifrån sig  heller,  även om han medgav att lägesbeskrivningarna de fick var osäkra. Det underlättar kanske att också vara lite korkad eller cynisk, när man sysslar med krigspropaganda.
Den ondskefulla svenska naiviteten visade sig ånyo med den falska glorian på sned  och huggtänderna i ett vänligt leende. Bossen kallar grabbarna för en liten reklambyrå i gröna kläder. Man blir tårögd. Snarare verkar de vara ett gäng iskalla skrivbordskrigshetsare och lömska ordmördare på bekvämt och riskfritt grönbete utan personligt ansvar.
Deras insats borde nog utredas liksom alla Nato-bombningar med civila offer. Men det lär inte hända. Döda afrikaner är inte så mycket att bråka om. Och Nato står över misstankar och vårt koloniala arv gör oss blinda. Förresten lite svinn får man räkna med i krig. Vi är de goda och civiliserade människorna. De oskyldiga offren  är collateral damage för vår godhets skull  och snart glömda. Liksom propagandan som djävulen sponsrar för att skapa det rätta hatiska stuket på vår verklighetsbild.    

Dixie Ericson är kulturskribent