Strindberg, Tjernysjevskij & serendipity

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, augusti 17th, 2019

Jag ska berätta om ett äventyr: För cirka 15 år sedan hade jag nyligen översatt Strindbergs Fröken Julie till polska och höll på med att skriva en text om pjäsen. Jag letade efter starka argument för att Julie ska heta – just Julie. I de äldre polska översättningarna hette hon nämligen Julia (som hos Shakespeare). På en fest hos en gemensam vän träffade jag Bo-Göran Dahlberg som till svenska hade översatt den klassiska ryska romanen Vad bör göras? av Tjernysjevskij. Bo-Göran uppmärksammade mig då på att namnen Julie och Jean dyker upp i romanen, som Strindberg hade läst och fascinerats av. Det fick mig senare att läsa Vad bör göras? en gång till – den här gången på svenska. Och då upptäckte jag, till min förvåning, att fröken Julie – svensk som en dalahäst – har en rysk förlaga: en mademoiselle Julie från Petersburg. Att den centrala scenen och flera andra element i pjäsen också är lånade från Tjernysjevskijs verk. Och vidare: Att Strindbergs Drömspel – hans mest berömda drama – till stor del bygger på ”Vera Pavlovnas fjärde dröm”, det visionära manifestet – den ryska socialismens Höga Visa – som är den mest berömda delen av ryssens roman.

I den mån Strindberg är känd i världen, är han det som dramatiker. Han är (som Arthur Miller säger) ”The Mad Inventor of Modern Drama”[1]. På Harold Blooms västerländska kanonlista representeras Strindberg av sex dramer – och ingenting annat. Hälften av dessa mästerverk på vilka hans världsrykte vilar – Fröken Julie, Till Damaskus och Ett drömspel – är klart påverkade av Tjernysjevskij. Det moderna dramat har alltså sina rötter i en rysk socialistisk dröm. Men om detta vet Strindbergsforskningen ingenting.

Jag tyckte det var intressant – också för svenskar. Men – här i Sverige möttes jag av ointresse. Mina texter om ämnet refuserades. En av dem – Fröken Julie – designed in Russia! – publicerades några år senare i samband med en vetenskaplig konferens – men i Gdańsk, i Polen. Då kom jag på att jag behövde lite hjälp. Jag vände mig till Jan Myrdal. Hos honom hittade jag både nödvändig kompetens (i högsta grad) och attityd. Han har skrivit flera sprakande böcker om Strindberg och har en ”strindbergsk” inställning till det akademiska.

År 1884 skrev Sveriges nationalförfattare om Tjernysjevskijs Vad bör göras?: ”Denna roman har gjort epok i mitt författarlif.”[2] Den ende som har tagit dessa ord på allvar tycks vara Jan Myrdal. Om Tjernysjevskij, hans roman och dess betydelse för Strindberg skrev han många gånger – redan på 1980-talet – bl.a. i tidskriften ”Förr och Nu”, i boken Ord & avsikt (kap. Vad bör göras?), i skriftställningsvolymerna En annan ordning och I de svartare fanornas tid. Senast i samlingen På tvärs (2013) och i flera artiklar i tidningar, tidskrifter och på nätet. Vid flera tillfällen påpekar Jan att Strindberg är delvis obegriplig för dagens forskare: ”De vet helt enkelt inte vilken tradition han skriver i. De har inte läst […] Tjernysjevskij.”[3]

Denna okunskap kallar han för ”ett ideologiskt val; en av politiskt betingad fördom styrd okunnighet”[4]. Eller också för ”russofobi”, rätt och slätt[5]. Det ligger mycket i det. Fast ifråga om det nuvarande motståndet mot mina texter, kan det lika väl handla om det sista, tionde, budet i Jantelagen: ”Du skall inte tro att du kan LÄRA oss något.” I varje fall är det ett klart exempel på kunskapsresistens.

Min upptäckt är intressant bl.a. därför att den sammankopplar två revolutioner. Å ena sidan några dramer som var grundläggande för 1900-talets ”teaterrevolution” och å den andra: Vad bör göras?, som var ”en lärobok” för ryska revolutionärer. Det handlar alltså om en koppling mellan ”bolsjevismens sanne fader”, Tjernysjevskij (så kallad av Edward Crankshaw), och ”den modernistiska teaterns fader” (Birgitta Steene). En märklig befruktning. Men Strindbergs litterära skuld till ryssen är fortfarande inte erkänd i Sverige.

Att Strindbergsforskarna har missat den kan man beskriva som en förlorad chans. Kultur är en mäktig faktor. ”Ingenting är förutbestämt, men allt hänger samman”, som min landsman Maciej Zaremba brukar säga. Det är riskabelt att spekulera kontrafaktiskt – men ifall sambandet mellan Strindbergs dramer och Tjernysjevskijs bok hade uppdagats redan på 1920- eller 30-talet, skulle det säkert ha fått en rad intressanta konsekvenser. Bland mycket annat – för det ideologiska samtalet i Sverige. Upptäckten skulle medföra fördjupade kunskaper om Ryssland och revolutionen; man skulle ha läst (och kulturellt anammat) ”Vera Pavlovnas fjärde dröm”, men också – i större utsträckning – Dostojevskijs invändningar mot Tjernysjevskijs drömmar: Anteckningar från källarhålet och – kanske främst – Onda andar. Och först efteråt Lenin. 68-revolten i Sverige skulle ha sett lite annorlunda ut. Feminismen skulle ha tagit lite andra vägar. Svenskarnas syn på Sovjet och sedan på Ryssland skulle ha blivit mera nyanserad. Och det är bara några av de sannolika följderna. Den chansen gick dock förlorad. Nu vet man inte riktigt, vad man skall ta sig till med upptäckten.[6]

*

Mitt äventyr är ett exempel på serendipity. Jan Myrdal ägnar serendipity ett helt kapitel i boken Gubbsjuka (2002). Begreppet härleds från en persisk saga om tre prinsar av Serendip som, medan de letar efter annat, ständigt stöter på oväntade skatter. Det handlar inte om ren tur. Jan skriver istället om en överdeterminerad slump. Han får det nästan till en formel för ödet. En annan bra definition av serendipity (av Sven-Eric Liedman) låter ”förmågan att, väl förberedd, finna det oväntade”[7]. ”Väl förberedd” betyder här: kunnig och uppmärksam. Men det räcker inte. Man måste också vara på en resa – en fysisk eller intellektuell. Utanför sin komfortzon. Prinsarna sitter inte hemma på Ceylon (Serendip) utan de reser i Indien. Deras visdom ökar i mötet med det främmande. Och det är så jag förstår Jan Myrdals eviga kritik mot det stelt akademiska – som ett krav på att höja blicken och resa – långt bort från allfarvägarna. Jans biblioteksprojekt tjänar samma syfte: att skapa villkor för serendipitet – den sortens slump ”som är själva grunden för såväl konst som vetenskap”[8].

Och då det gäller Strindbergs beroende av Tjernysjevskij, ska jag säga som Jan: ”det är bara att gå till texterna”.

*

Mina 4 texter i ämnet:

2010: ”Fröken Julie – designed in Russia!”. M. Sibińska (red.). Nordisk drama: fornyelser og transgressioner. Gdańsk: Uniwersytet Gdański. 487–495

2011: ”Indras dotter – född ur en rysk dröm”. C.-G. Holmberg & P. E. Ljung (red.). Översättning – adaptation, interpretation, transformation, IASS 2010 Proceedings, Lund. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/IASS2010

2018: ”Sanningens vägar. Om Anne Charlotte Lefflers – och August Strindbergs – skuld till Tjernysjevskij”. M. Jazowy-Jarmuł, M. Wasilewska-Chmura & E. Żurawska (red.). Filologiskt smörgåsbord 3. Kraków: Jagiellonian Univ. Press. 107–124

2020 (i tryck): ”Riddar Toggenburg i teaterkorridoren. Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskijs Vad bör göras?”. J. Balbierz (red.). Strindberg and the Western Canon (papers from 20th International Strindberg Conference). Kraków: Jagiellonian Univ. Press.

__________

Mariusz Kalinowski är litteraturvetare och översättare

(Texten har presenterats vid Den vanartige Jan Myrdal, Seminarium om 75-årigt skriftställarskap, Stockholm 14 april 2019.)

[1] ”The New York Times”, 06.01.1985.

[2] Se: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/strindbergbrev

[3] Jan Myrdal, I de svartare fanornas tid, 1998, s. 100; se också Ord & avsikt, 1986, s. 163f.

[4] Jan Myrdal, Ord & avsikt, 1986, s. 162.

[5] Jan Myrdal, Den intellektuelle och makten. Sverige och den offentliga lögnen, i ”Nya Argus” nr 4/2015.

[6] Med den upptäckten verkar det vara lite som med ”negern Bills” (från University of Texas) upptäckt gällande Strindbergs Inferno i Lars Gustafssons lilla roman Tennisspelarna från 1977:

”Är det riktigt sannolikt att Bill skall vara den första människan som upptäcker honom? Kan det inte vara så att en och annan strindbergsforskare har stött på honom förut – är det inte i själva verket det enda sannolika?

– Hur menar du? […] – Jag menar att ännu på tjugotalet hade det gått bra att avskaffa Strindbergs Infernokris, men den som försöker göra det nu, ja han kommer helt enkelt att göra bort sig. Det är lite för många som har gjort karriär på Infernokrisen, som lever på att undervisa om den. Det går inte att komma dragandes med någon gammal polsk alkemist nu, det vore lika fånigt som att försöka bevisa att ryska revolutionen tog slut ett par månader in på 1918. Tro mig, kloka människor har för länge sedan sett den där dumma memoaren och lagt den till handlingarna.

– Tror du, sade jag och suckade ofrivilligt av lättnad.

– Glöm inte, sade Doobie […], glöm inte att sant är bara det som gagnar livet.”

(cit. efter utg. 1980, s. 44-45).

[7] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper, 2001, s. 408.

[8] Jan Myrdal, Gubbsjuka, 2002, s. 150.