CD: Orkesterverk av Berndt Alois Zimmermann och Wolfgang Rihm
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juni 19th, 2019
Berndt Alois Zimmermann: Violin Concerto*; Photoptosis; Die Soldaten° (Ondine/Naxos). Speltid: 73’35.
Leila Josefowicz (violin)*, Anu Komsi (sopran)°, Jeni Packalen (alt)°, Hilary Summers (kontraalt)°, Peter Tantsits (tenor)°, Ville Rusanen (baryton)°, Juha Uusitalo (bas)°, Finnish Radio Symphony Orchestra, Hannu Lintu (dirigent)
Betyg:
Wolfgang Rihm: Music for Violin and Orchestra 2: Gesungene Zeit; Lichtes Spiel; COLL’ARCO. (Naxos). Speltid: 76’24
Tianwa Yang (violin), Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz, Darrell Ang (dirigent)
Betyg:
–
–
Berndt Alois Zimmermanns (1918-1970) musik mötte jag första gången för fem år sedan på en cd och blev då nyfiken på andra verk av honom. Här har jag fått chansen. Ett av verken på den nya skivan, Photoptosis, överlappar den gamla, men det är det kortaste av dem. Längst är Die Soldaten, en symfoni för sex sångsolister och orkester. Om någon tycker att den låter bra lik en opera är det inte så konstigt, då Zimmermann skrev den parallellt med en opera med samma namn – och det är i hög grad material från operan som flutit in i symfonin. Det ligger nära till hands att jämföra med Alban Bergs Wozzek, men till grund för Zimmermanns verk ligger inte Georg Büchners drama utan ett av 1700-talspoeten Jakob Lenz. Men även här heter den kvinnliga huvudpersonen Marie, och musiken är, liksom Bergs, starkt expressionistisk med vissa romantiska drag. Att göra en symfoni av detta kan synas en omöjlig uppgift, och någon traditionell symfoni har det förvisso inte blivit. Nu kan man ju kalla det vad man vill, det viktiga är förstås att det fungerar på sina egna villkor. Och det gör det.
Violinkonserten är från 1950 och tar drygt 17 minuter att spela. Då har solisten att göra hela tiden, men Leila Josefowicz har inga problem att hålla trycket uppe i den intensiva och energikrävande musiken som avslutas med en jazzig final. Mot de våldsamt expressiva yttersatserna, där för övrigt ett piano också spelar en viktig roll, står mellansatsens återhållsamma och andlösa skönhet. Det här är en konsert som rimligen måste räknas till 1900-talets verkligt betydande. Lichtes Spiel, med undertiteln ”Ett sommarstycke för violin och liten orkester”, är ett nästan förvånansvärt romantiskt verk.
Wolfgang Rihm (f. 1952) tillhör en senare generation tyska tonsättare, men det är inte svårt att dra en linje från Zimmermann till honom. Den gemensamma nämnaren skulle kunna vara Alban Berg. På en ny cd från Naxos kan man höra tre av hans verk för violin och orkester framförda av Tianwa Yang med Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz under Darrell Ang. Det är expressiv musik som också kan vara oerhört vacker, som COLL’ARCO och Gesungene Zeit med sina höga violintoner. Som ingång till Rihms musik kan säkert det här albumet fungera förträffligt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
