Bok: Strategin och andra berättelser av Aleister Crowley

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized tisdag, maj 14th, 2019

Strategin och andra berättelser

Av Aleister Crowley

Översättning kommentarer: KG Johansson

Hastur förlag. 85 sidor. Har utkommit.

 

Världens ondaste man, har han kallats. Det är förstås en överdrift. Men beteckningen väckte nog hans förtjusning snarare än indignation. Att utmana och chockera var Aleister Crowleys livsluft. Han var ju mannen som, enligt egen utsago, under en hotellnatt i Stockholm 1895 begåvats med magiska krafter av Djävulen själv. Han såg som sin uppgift att förgöra den förhärskande moralen och alla dess bud och förbud och lanserade sin egen gyllene regel: Gör som du vill! För eftervärlden är han väl mest känd som ockultist och något slags svartkonstnär som predikade esoteriska läror och hänsynslös utlevelse. Han väckte fasa och förtjusning, där det ena kanske inte var så lätt att skilja från det andra. Men oavsett om han betraktas som Satan själv, andens befriare eller bara en stolle är det lätt att fascineras av denna avgrundens överstepräst som redan modern igenkände som Uppenbarelsebokens vilddjur. Hans namn representerar fortfarande något slags ondskans reinkarnation och det förbjudnas lockelse. Men vad som var övertygelse och vad som var provokativa poser är inte så gott att veta hos en man som visste att odla sin persona och sin image.

Crowley är en sådan där figur vars personlighet tenderar att ta över allt, och det är nog inte många som tänker på honom som skönlitterär författare. Det hindrar inte att han hade litterära ambitioner; som poet ansåg han sig överlägsen självaste W. B. Yeats. Det tyder onekligen på bristande självinsikt – eller på en utvecklad känsla för marknadsföring. Mest känd är han väl annars för romanen Moonchild, som också inspirerat Iron Maiden till en låt och, inte minst, John Zorn till ett av hans mer demoniskt vildsinta album.

För tre år sedan såg förlaget Hastur till att vi på svenska kunde bekanta oss med novellisten Crowley i volymen Ockulta kvarlevor. Översättaren Jonas Wessel gjorde i sitt fylliga efterord inte några försök att höja Crowleys litterära status utan tänkte sig att novellernas främsta intresse var kulturhistoriskt och delvis biografiskt. Själv fann jag att han i dessa prosastycken framstod som en man som har saker att säga men inte så mycket att berätta. Nu återkommer förlaget med Strategin och andra berättelser, denna gång i översättning av KG Johansson som också försett volymen med utförliga och värdefulla kommentarer. Det rör sig om tre historier, och Crowleys dedikation är värd att citera:

Till minne av tre döda vänner: Joseph Conrad som applåderade den första berättelsen, Allan Bennett (Bhikku Amanda Metteya) som föreslog den andra, och Eugene John Weiland, som skällde ut mig för den tredje.

Nog blir man nyfiken. Den första novellen har en klassisk inledning: två män blir strandsatta på en järnvägsstation mitt ute i ingenstans. Den ene, en lätt demonisk fransman, tar tillfället i akt att berätta sitt livs historia för den andre som är en alltigenom engelsk engelsman. Det visar sig att fransosen är dömd för mord och dessutom stolt över sin gärning. Han högg helt enkelt ihjäl hustrun när hon var i armarna på sin älskare. Därefter gick han lös på älskaren, sina barn, tjänstefolket och gendarmerna som kom för att häkta honom … Inget konstigt med det. Men den inskränkte engelsmannen börjar känna sig lite illa till mods, även om han tänker att det ju trots allt är sånt där som fransmän brukar hålla på med. Mördaren deporteras till Djävulsön, och resten av novellen handlar om hur finurligt han planerar sin flykt därifrån. Men för den som hoppas på en spännande upplösning à la Papillon väntar en riktig västgötaklimax. Som läsare står man där med lång näsa och undrar vad det är man egentligen har tagit del. En parodi med satiriska inslag? Ett bisarrt skämt? Monty Python sådär 60 år före Monty Python?

Den andra novellen, ”Magdalen Blairs testamente”, drar åt skräckgenren, även om man anar att Crowley inte bara är ute efter att skapa kusliga effekter. Magdalen är den unga forskaren som gifter sig med sin professor, Arthur Blair. Hon har gåvan eller, som det visar sig, förbannelsen att kunna läsa hans tankar och ta del av hans drömmar, vilket leder dem in i olika parapsykologiska experiment. Men Arthur blir sjuk och nu tvingas Magdalen följa hans dödskamp och möta de djävulskt destruktiva krafter som alltmer tar över hans sönderfallande medvetande. Det är som om Crowley vill ta dödsskräcken till en ny nivå, där det vedervärdiga döendet fortsätter långt efter att vi dragit vår sista suck. För kräsmagade med visuell fantasi kan delar av texten bli en prövning, då Crowley gärna dröjer vid det rent fysiska äcklet. Samtidigt lider novellen av en viss intellektualisering. Författaren vill genom Magdalen gärna visa sin egen lärdom och framstå som en originell tänkare utan att riktigt ha täckning för det senare. Det är trots allt effekterna som tar över.

Boken avslutas lite överraskande med en vällustig satir över engelsk sexualmoral. I ”Hans hemliga synd” tar sig detaljgrossisten Mr Theodore Bugg till syndens huvudstad Paris, driven av en obändig lust att göra något riktigt fult för att inte säga snuskigt. Det slutar med att han sniker sig in i en butik och köper ett vykort föreställande – Venus Milo! Det låter ju komiskt oförargligt. Men för Mr Bugg representerar bilden det mest förbjudnas lockelse. Han förvarar den i sitt kassaskåp, livrädd att någon ska upptäcka hans fruktansvärda, hemliga last. Sedan vill det sig inte bättre än att hans dotter börjar studera konst och visar honom några skisser hon gjort av just Venus Milo. Mr Bugg kan bara tänka sig en enda förklaring, och den är fruktansvärd. Ja, jag ska inte avslöja mer än så. Men det är en riktigt underhållande historia berättad av en Crowley på synnerligen gott och spefullt humör.

Litterärt är den här volymen bättre än Ockulta kvarlevor, men den vänder sig trots allt mindre till den som söker en stor läsupplevelse än till den som intresserar sig för Crowley. Men det är det ju många som gör, och den visar verkligen helt olika sidor av honom, där några framstår som välkommet oväntade.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.