CD: Romtrilogin av Respighi

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, maj 13th, 2019

Ottorino Respighi: Roman Trilogy (Roman Festivals; Fountains of Rome, Pines of Rome (Naxos). Speltid: 62’13.
Buffalo Philharmonic Orchestra, JoAnn Falletta (dirigent)

Betyg:

 

Ottorino Respighi (1879–1936) skrev en rad verk inom olika genrer, men hur det nu är så är det den romerska trilogin man främst förknippar honom med – och då i första hand två av de verk som ingår: Roms fontäner (1916) och Roms pinjer (1924). Det tredje och tyvärr längsta, Roms fester (1928) får man mer på köpet – som den där extra prylen marknadsförsäljarna slänger ner i påsen och som man egentligen skulle kunna undvara.

Respighi satt som ung altviolinist i Ryska kejserliga teaterns (Mariinskijteaterns) orkester i S:t Petersburg, och här fick han också Rimskij-Korsakov som lärare. Var det något Rimskij kunde så var det att utnyttja orkesterpalettens alla färger, och väl hemma i Italien igen visade Respighi att studierna för Rimskij inte varit förgäves.

Roms fontäner inte bara karaktäriserar fyra olika vattenkonster, utan det viktiga är att fånga atmosfären vid en viss tid på dygnet från Fontana di Valle Giulia vid gryningen till Fontana di Villa Medici vid solnedgången. Och när det gäller Roms pinjer är det inte bara fråga om träd utan platsen där de växer och de associationer den föder. Inledningen till pinjerna vid katakomberna börjar alltså nog så dystert och sinistert medan pinjerna på Gianicolo bildar utgångspunkt för en älskvärd pastoral komplett med inspelad näktergal. Och i skuggan under pinjerna vid den gamla romerska härvägen Via Appia drabbas Respighi av en mäktig vision där de forna legionärerna kommer marscherande i fjärran och närmar sig i ett sakta växande orkestercrescendo. Resultatet är en riktig show piece.

På Naxos nya inspelning av trilogin har man klokt nog valt att låta Roms pinjer avsluta skivan; en maffigare final är ju svårt att tänka sig. Lika klokt är det att lägga Feste romane först trots att den komponerades sist. Då är man av med den och slipper ha den ringande i öronen när man lyssnat klart. Men JoAnn Falletta och hennes Buffalofilharmoniker hanterar ändå det bullriga stycket bra utan att för den skull spara på fyrverkerierna. Och Via Appia gör man ståtligt utan att förfalla till bombasmer. Och så kan man glädja sig åt att de mer delikata och stämningsmättade satserna förmedlas med känsla och finess. Ett bra ljud är nästan ett krav i den här musiken, och det får man också.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion