Essensen är själva grejen

Inlagd av Dixie Ericson Dixit tisdag, oktober 2nd, 2018

Denna morgon med talmansrunda och gråväder  känner jag  mig ur gängorna och inte riktigt vid sunda vätskor. Det känns som om min blågula essenshalt är lite låg. Jag grubblar över var mätstickan till min svenskhet sitter. Jag får skylla mig själv. Man ska inte läsa partiprogram eller slika publikationer

I går kväll tog mig mig orådet före att läsa Sd:s principprogram och drabbades av en mystikchock. Jag har sovit illa och drömt mardrömmar om olika essenser som jag tidigare kommit i kontakt med i livet. Jag har för grannsämjans skull till och med vid enstaka tillfällen druckit hembränd sprit kryddad med anisessens. Urk! Men en svensk gubbe säger inte nej till en sup. Det var bara att bita ihop och bita av.

Det var just det lilla ordet essens som ledde mig in i Sd-mystiken.

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser, läste jag med förundran. Delar av denna mystiska essens är gemensam för oss alla får vi veta, medan vissa delar är specifika på grupp- och individnivå.
Vad den nu är; någon sorts magisk substans som intas oralt och sedan bidar sin tid i  hypofysen, brässen eller i tarmbakterierna för att trolla fram fosterlandskärlek. Gåtfullt hur. Man kan av sammanhanget sluta sig att denna  allemans-essens vittnar om och är kopplad till  det allmänmänskliga som att vi är sociala varelser som söker gemenskap. Den egenspecifika essensen gör oss då med en vild gissning beroende på omständigheterna till västgötar, fransoser, pingstvänner, rasförrädare, pr-konsulter, playmakers, samlare av lederhosen-pornografi, vänsterliberaler, nationalister…
Essensen kan också som synes slå tillbaka om man inte tar hänsyn till dess inneboende natur för att snacka 1800-talska. En skvätt av essensen verkar vara den svenska anden i flaskan. Man undrar i sitt stilla sinne om Skaparen också bor i essensen och hur den förhåller sig till dna.

Men mystiken gör inte halt där.  Nationen är ett annat verkligt  Sd-trumfkort att spela ut  och sätta myror i huvudet på allmogen. Den verkar vara ett begrepp som tagit ett kvantsprång och både finns och inte finns. I varje fall inte för alla. Nationens heliga graal är förbehållen dem med det rätta sinnelaget. De som sett ljuset  och som inte tillhör några officiella minoriteter.
Där finns ingen plats för samer, inte heller för judar, eller Tornedalsfinnar. Och resten av oss får finna oss i att vara svenska medborgare.  Även en infödd svensk med certifierade föräldrar, som är illojal mot Sd:s nationalistiska kravprofil kan gå miste sin svenska essens och hamna i utanförskap med oklara konsekvenser. Oklarheten är här en dygd. Denna parodiska tankeexercis om och detta skendefinierande  av svenskhet har ju ett syfte: vi ska bli osäkra över vilka som egentligen ska räknas som svenskar. På så sätt skapas en tunn mental sprickbildning där ett smygande  tänkande om  vår nationella status får fäste. Det är det första steget att kategorisera människor efter en godtycklig fosterländsk skala. Praktiken väntar bakom hörnet.

Det är ett ganska mesigt och goseluddigt formulerat principprogram.  Ingen fart på språket. Allt låter så idylliskt och resonabelt. Meningarna flyter iväg med sin last av komplicerade abstraktioner och naiva historieexempel. Och allt som luktar komplikation och tvång hålls tillbaka. De hårda nyporna som måste till för att städa Sverige efter Sd:s nationalistiska linjer  lyser med sin frånvaro. De är underförstådda.
Ibland låter det som humoristen Falstaff Fakir och Grönköpings veckoblads redaktörer har varit i farten. Det parodiska är aldrig långt borta. Men jag är lite besviken över att Sd inte diskuterar återinförande av en sund asatro. Lite Tor och Oden och Freja skulle pigga upp

Där finns också ansatser till självkritik. Nationalismen kan förvandlas till ett politiskt monster. Det medges liksom att det finns exempel på epoker där nationalismen skapat hat och förtryck och berett vägen för massmord. Nationalismen är alltid ett potentiellt hot mot individens frihet. Diktatoriska rörelser som fascism, nazism och kommunism har i prakttiken om än inte i teorin alla haft en nationell ådra som krävt en individuell underkastelse under staten. Men det ska man väl inte ta för hårt. Den romantiska parkärleken leder ju understundom till svek, svartsjuka och våld. Men för den skull kan man väl inte motarbeta den, heter det. Jämförelsen är talande.

Sd:s politik definieras som en socialkonservatism på nationalismens grund. Med ett idealiserat folkhem som ideal. Den  påstås vara modern men är vintage 1800-tal. Nationalismens grund är ett notoriskt oklart och godtyckligt kraftfält. Ska man till exempel räkna partiledare Åkesson som tillhörande den svenska nationen. Kanske, kanske inte. Han är ju tämligen mörk och talar med en främmande brytning. Skånska kallas munarten och han är troligen skåning till essensen. Med lite dansk malört.
Den svenska nationen byggdes med militärt våld, religion och tuffa skattmasar av landsfadern Gustav Vasa första hälften av 1500-talet. Men då var inte Skåne med  och gjorde sin insats. Det tillhörde det lömska Danmark och kom inte med i den svenska nationen förrän 100 år senare. (Inte optimalt för mig eftersom vi eljest sluppit MFF i allsvenskan.)
Men okej då, Åkesson platsar väl i den svenska nationen säger vi. Att vara liberal är att vara storsint och tillåtande – och för EU, närkingskan, globalism, marknadsekonomin, Soros och Dalarnas kulturer! 

Dixie Ericon är kulturskribent

(Avsides avslutande spökröst: Textslutet är en ful provokation som förhoppningvis är klickogen.)