CD: Symfonier av Arvo Pärt
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, maj 5th, 2018
Arvo Pärt: The Symphonies (ECM/Naxos). Speltid: 79’28.
NFM Wrocław Philharmonic, Tõnu Kaljuste (dirigent)
Betyg:
Det fanns en Arvo Pärt före ”Arvo Pärt”, en tonsättare som ännu inte kommit på det där med tintinnabuli och speglar i speglar och andlighet och meditativ försjunkenhet – en Pärt före det stora internationella genombrottet under andra halvan av 1970-talet med trendsättande verk som Für Alina, Sarah Was Ninety Years Old och Fratres.
Den tidige Pärt var ingen obetydlig figur i det estniska musiklivet, men han fick problem med de dåtida sovjetiska myndigheterna som inte uppskattade hans verk och livshållning. Från denna tid stammar bland annat hans tre första symfonier (1964, 1966, 1971). Efter hans musikaliska omorientering tycktes han ha lämnat symfoniformen, men 2008 återvände han till den efter att ha fått en beställning från Los Angeles Philharmonic Orchestra. Staden kunde han lite finurligt koppla till sin kristna tro och gav helt enkelt symfonin namnet ”Los Angeles”, det vill säga ”änglarna”. Premiären dirigerades av Esa-Pekka Salonen som också spelade in symfonin på skiva (ECM).
De tre första symfonierna finns med Bambergs symfoniker under Neeme Järvi (BIS) och med Estonian National Symphony Orchestra under Paavo Järvi (Erato). Vad tredje symfonin beträffar har dessutom Kristjan Järvi spelat in den (Sony), så den är onekligen väl omhändertagen av familjen Järvi. Till saken hör också att den är tillägnad Neeme.
Nu har alla fyra symfonierna för första gången samlats på ett album, spelade av NFM Wrocław Philharmonic under Tõnu Kaljuste.
För den som älskar ”varumärket” Arvo Pärt riskerar mötet med hans första symfonier att bli lite chockartat. Men för den som får kryp av ”andligheten” i de senare verken kan de å andra sidan framstå som något av en uppenbarelse, om ordet tillåts i sammanhanget. Här får man nämligen bekanta sig med en betydligt tuffare modernist än man är van vid, med skarptandade rytmer, burdust bleckblås och hamrande slagverk – något som Neeme Järvi starkare lyfter fram än Kaljuste, vilket gör att andra satsen i första symfonin får en närmast gastkramande intensitet i hans tolkning.
Andra och tredje symfonierna letar sig dock så småningom fram till en enkel och vacker melodi och slutar i harmoni (lite som hos Allan Pettersson). Tredje symfonin visar också att Pärt runt 1970 försiktigt har inlett sin nyorientering, utan att för den skull ha nått fram till det vi idag betraktar som typiskt för honom. Det möter vi dock i den fjärde och längsta men inte nödvändigtvis bästa symfonin. Jag är personligen mer svag för de tidigare och mer expressiva och omskakande verken.
Att ha fått Pärts samtliga fyra symfonier samlade på en välfylld cd är självklart välkommet. Kanske kan den få såväl Pärt-skeptikerna som Pärt-dyrkarna att lyssna på honom med nya öron. Bara texthäftets foto på en ung skägglös Pärt i rutig skjorta känns omvälvande …
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
