Initiativet på väg mot en svensk 5stjärnerörelse
Dixit söndag, mars 11th, 2018Käre medelklassare är du trött på vänster hit och höger dit och på alla truismtuggande politiker svärmande kring politikens mittlinje ständigt på jakt efter nya strategier och retoriska grepp för att hägna in sina väljarrevir på det gamla politiska fältet med alla dess etablerade institutionaliserade bromsklossar, ideologiska stenrösen och mammongödslade lobbyistogrästuvor i gråzonerna. Du kanske vill pröva på något nytt och nätverka med andra desillusionerade medelklassare för att få lite politisk färg på kinderna och göra skillnad som det heter.
Väck med det gamla! Ring klocka ring, in det nya; på gummimadrasser in i den digitala direktdemokratin och influencer marketing.
Nu öppnar sig den möjligheten. Ett nytt politiskt parti med det uppfordrande namnet Initiativet anordnar politiska workshops och labbar med hjälp av en digital plattform. Detta avslöjades i P1:s utmärkta program Konflikt (17/2) under rubriken Medelklassrevolutionen. Initiativet är ett systerparti till det danska Alternativet som tjänar som förebild och redan har fem mandat i folketinget. Det finns flera sådana partier i Europa med en form av direktdemokrati med digitala plattformar som verktyg.
Initiativets partiledare Michael Wernstedt tycker att traditionella partier är så tråkiga och blott engagerar en bråkdel av svenska folket. När han fick höra talas om det nya danska Alternativet kände han att det var precis vad som behövdes. Han och ledande partikamrater bor i ett kollektiv på Östermal, på nysvenska co-livingspace.
Wernstedt vill förnya demokratin. Och han berättade om ett framtida idealsamhälle som sprungit fram på ett politiskt seminarium. Det gäller att skapa ett vänligare klimat med mer tid för varandra, fler leenden, mer medkänsla och mer av dygden att öppna dörrar för varandra. Han lyfte också fram friår och basinkomster. Kort sagt Initiativets partiledare lät som en miljöpartist som tullat på ett ideologiskt rusande maskrosvin. Snabbt tillade han att detta inte var partiprogrammet. Det ska ju skapas av medlemmarna kontinuerligt. Han hoppas kunna plocka russinen ur alla andra partiers program. Det blir spännande att se vad som händer. Kommer Initiativet att lämna avtryck redan i höstens val?
Politiska förändringar sker fort i dag. Se på Macron och hans La République en marche. På marsch är inte ett uttryck jag sätter i samband med den stylade Macron. Det låter för svettigt. Han har hursomhelst skåpat ut det franska politiska etablissemanget. Därom råder inget tvivel. Men han har mycket att bevisa.
En tes som utvecklas i det aktuella Konflikt-programmet är att dessa nya partier som uppstår vid sidan om högerpopulismen kan ses som tecken på en medelklassrevolution. Resultatet i det italienska valet förstärker den tesen. 5-stjärnerörelsen är definitivt valets segrare tillsammans med centerhögeralliansen. I Syditalien var det storslam för partiet med över 60 procent av rösterna på några ställen. Det är numera Italiens största parti. Men det är långt till en funktionsduglig regering. Det blir en riktig politisk huvudvärk för den italienske presidenten Sergio Mattarella.
5stjärnerörelsen förses nästan alltid i svenska medier med det stående epitetet ”den populistiska” Och La Lega i högeralliansen, före detta Lega Nord, är en gång för alla ”främlingsfientlig”, vilket är ett alldeles för svagt ord i det här fallet. Det är ett språkligt oskick att slentrianmässigt häfta klichéartade adjektiv på politiska rörelser. Den började som ett politiskt uppror med medelklasstycke i början på 2000-talet och förvandlades till ett politiskt parti 2009. Det är hart när omöjligt att få något grepp om förre partiledaren och rörelsens skapare, komikern Beppo Grillo och hans åsikter och politiska credo för att inte tala om partiprogrammet. Grillo har ofta bjudit på många ord, en överdos karisma, eruptivt politiskt bröl om de gamla korrupta politikerna och euron – men föga ull. Det har hittills tyckts som om alla 5stjärnekandidater är rätt ovilliga att regera åtminstone på riksplanet.
Men både Turin och Rom har den senaste mandatperioden styrts av borgmästare från rörelsen: Chiara Appendino respektive Virginia Raggi. Två unga välutbildade kvinnor som sökt sig till Grillos parti. Det har inte varit någon sinekur för någon av dem. Raggi har nog haft det allra tuffast med inställelser till polisförhör och anklagelser om korruption. Men det är ju inte alls oväntat för den eviga staden är ett extremt svårskött pastorat med eftersatt underhåll sedan århundraden, inre korruption och hål i gatorna och numera i stor skala infiltrerat av maffian.
Den nytillträdda partiledaren Luigi di Maio är i jämförelse med Grillo lika karismatisk som en blyertspenna med märkningen ”tillhör statsverket”. Det kanske är en fördel att sticka ut som rätt vanlig i den här färgstarka politiska cirkusen. Vem vet! di Maio sitter nu i en gyllene förhandlingssits. Sen är det en annan fråga om han kan och vill utnyttja den. Men har i alla fall slagit fast att en regering som inte leds av honom och 5stjärnorna är en skymf mot väljarna och demokratin. Det är hög tid att sluta kalla 5stjärnerörelsen populister, ty det begreppet används bara om folkliga rörelser. Tidningen La Repubblicas rubrik häromdagen sammanfattar vad som hänt:”Välutbildade, ännu rikare och mer borgerliga: se där 5stjärnerörelsens valda”.
Det italienska valet påstås vara en katastrof av en del kommentatorer. I så fall förväntad. Redan i juli förra året förutsade den kände historieprofessorn och journalisten Ernesto Galli della Loggia utgången i sin krönika under rubriken ”Politiken utan makt i ett Italien utan handlingskraft”. Han konstaterade att den som vinner inte kommer att kunna regera. I ett land där ”det ofullbordade” och ”det oförutsägbara” är ledord och där tusen och ett politiska projekt ständigt pågår.
I sin krönika tar han en djupgående analytisk tur i den komplicerade italienska samtidshistorien. Den nya vallagen, tillämpad för första gången, är ett mischmasch med inslag av majoritetsval och proportionellt val fördelat på olika valkretsar som säkert möjliggör ett taktiskt rävspel i den högre divisionen med status quo i sikte. Denna komplicerade lag bygger i sin tur på en vallagstiftning som Silvio Berlusconi fixade till men som befunnits vara okonstitutionell.
della Loggia ser denna komplexitet som själva sinnebilden för den italienska politiken och samhället. Den finns överallt. Ingenting är rakt och entydigt utan krokigt och styckevis och stora områden har lämnats oreglerade. Krångligheten går igen i vardagslivets alla skiften, i näringslivet och i dysfunktionella myndigheter som tillåts ha egna agendor och erbjuder skyddade verkstäder för diverse snyltgäster. Och om det vid något sällsynt tillfälle ser ut som ett genomtänkt politiskt reformförslag har möjlighet att gå igenom och bli lag, lyckas alltid någon intressent få till en prövning i någon domstol – och bromsarna slår till.
Hans slutsats är att den italienska politiken praktiskt taget är impotent och endast finns i en formell abstrakt mening. Därigenom blir själva den demokratiska valakten till en tom retorisk gest. Kanska ska man i det sammanhanget se valdeltagandet som låg strax över 70 procent som en framgång. Det hävdas att det främst är ungdomar som avstår från att utnyttja rösträtten vilket är illavarslande. Valdeltagandet har stadigt sjunkit och årets procentsats är den lägsta hittills.
Den reella makten finns utspridd, menar della Loggia, på andra ställen i det italienska samhället. I korporativa institutioner, banker och stora företag. Ett konkret exempel: placeringen av vindkraftverk styrs helt av kraftbolagen. Han hävdar att de politiska partierna har försvunnit som autonoma krafter, inspirationskällor och skapare av konsensus. Detta faktum placerar han i hjärtpunkten av den historiska processen i italiensk politik. Den italienska demokratins kris är verkligen djupgående.
Kanske är vi också i kris fast vi ännu inte insett det. Partierna tappar medlemmar. Decemberöverenskommelsen och alla ”affärer” är tecken i tiden. Flera partier kan hamna under spärren i höst. Valet kommer att bli en thriller, där ett nytt Sverige kanske manifesterar sig.
Nu står Italien och stampar precis som EU för övrigt. Centervänsterkoalitionen är nere för räkning. Störsten Partito Democratico har regerat landet med premiärminister Paolo Gentiloni i en förvaltarroll, under den senare delen av mandatperioden. Partiet fick mindre än 20 procent. Ändå såg det så bra ut för vänstern för några år sedan när unge Matteo Renzi dök upp som en stormvind på den politiska arenan, blev premiärminister och nästan lyckades förnya konstitutionen och lägga ner överhuset, senaten. Men han stupade på en folkomröstning och avgick som premiärminister. Och nu har han lämnat partiledningen och kanske politiken.
Den andra vinnaren är centerhögerkoalitionen med Berlusconis gamla ”fotbollsparti” Forza Italia under Berlusconi i egen hög person. En 81-årig statsman och ett framtidslöfte, som när hans ”politikförbud” utgår nästa år, kan svinga sig upp på den politiska arenan. Som premiärminister självklart och garant för stabiliteten. Det låter som blodig ironi, men det är en fullt tänkbar utveckling.
Men hans koalitionspartner La Lega under ledning av nye partiledaren Matteo Salvini fick flera röster än Forza Italia. La Lega ökade mest av alla. Där har Silvio något att bita i. Salvini har högre ”skitstövelfaktor” än sin föregångare Umberto Bossi, vilket inte säger lite och han vill bli premiärminister. Han är ju störst i koalitionen. Silvio får bli nummer två.
Det var uppenbarligen en strålande idé att stryka Nord i partinamnet och satsa på att samla in alla rasister och främlingsfientliga krafter under en och samma Lega. Ursprungligen ville Lega Nord koppla loss Italien från Syditalien med dess, i legisternas ögon, lata och bidragsberoende bonnläppsbefolkning. Tredje världen började för Lega Nord söder om Rom, kanske till med i Rom. Man det vore för magstarkt att avskilja Rom från Italien. Centerhögerkoalitionens lillebror Italiens bröder, Fratelli d’Italia, tog sig över spärren. Ett spöklikt fascistiskt parti kort och gott.
Låter det rörigt. Det är det också. Jag har avsiktligt avstått från att ta upp den svärm av småpartier som också deltog i valet. Det måste helt enkelt till en storkoalition för att få till en regering. Hur det nu ska gå till. Den som lever får se om president Mattarella lyckas trolla fram en mer eller mindre duglig regering. Det gick ju för Tyskland. EU vill säkert få ett ord med i laget. Det är ett känsligt läge med Brexit. Det behövs inte ett land till som tycker att EU är umbärligt.
Och det är sanningens ögonblick för 5stjärnorna, dess digitala plattform och Luigi di Maio. Det är upp till praktisk politik. I valrörelsens slutspurt utlovande han att minska antalet parlamentariker och sänka deras löner. Det låter inte som ett lätt förslag att få igenom.
Jag utgår ifrån att Initiativet har representanter på plats i Italien. Där skrivs det historia. Politiskt kaos är ingen nyhet i landets historia, snarare mer regel än undantag. Men det här är ett intressant kaos med en annan vinkling. Den digitala revolutionen har potential att ta över politiken helt. Jag kommer osökt att tänka på utvecklingen i medievärlden. Nätet kryllar ju av influencers och politiska tänkare. Politiska program kommer i fortsättningen säkert att paketeras och spridas med influencer marketing. Du nya ljuva digitala värld!
Dixie Ericson är kulturjournalist
