Teater: Höst och vinter

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, mars 4th, 2018

Höst och vinter

Författare: Lars Norén

Regi: Stefan Larsson

Dramaten, Stockholm

—

Lars Noréns pjäser har under senare år i allt högre grad återupptagits på svenska scener – och nu i vår ges ett av hans klassiska borgerliga dramer, Höst och vinter, i en närmast naturalistisk Dramatenuppsättning, signerad Stefan Larsson; en erfaren Norénuttolkare vars regi avslöjar stor förtrogenhet med texten och säkert handlag med skådespelarna. Här bjuds i mångt och mycket klassiskt Dramatenspel av högsta klass.

Jag minns vilket stort intryck urpremiären 1989 gjorde på mig. Minst lika stark var även Ulla Gottliebs version av Höst och vinter, med Fria teatern, 2008.

Den psykologiska realism Norén odlade på 80-talet resulterade i pjäser helt i klass med O’Neills motsvarande nedstigningar bakom familjekulisserna.

Eller kanske skulle man bättre beskriva det som en nedstigning i ett helvete: här bakom kulisserna hos en välbeställd läkarfamilj i östermalmsmiljö, där familjens vuxna döttrar kommer på månatlig middagsbjudning och där framför allt yngsta dotterns provokationer river upp sår och ångest – på precis samma sätt som yngste sonen Davids agerande i Natten är dagens mor.

Men pjäsen slutar som den börjar: var och en av familjemedlemmarna gaskar upp sig och återfår sina vardagliga jag framför det väldukade middagsbordet – som om allt mellan början och slutet varit närmast en drömsekvens; en nattsvart fantasi.

Scenens östermalmsvåning är sparsmakat vacker, som en Hammershöi-målning. I början och slutet framträder pjäsens fyra gestalter som filmade projektioner på de vita väggarna – ett grepp som understryker illusionen att hela pjäsen är den pjässkrivande yngsta dottern Anns egen version av hur det var att växa upp i denna så på ytan präktiga familj.

Livia Millhagen (som starkt påminner om Lena Olin, som hon tedde sig i Noréns Stillheten, 1986) gör en nästintill ursinnig tolkning av den kreativa, sanningssökande, frustrerade och psykiskt labila Ann, vars svala motpol är storasyster Ewa, här utsökt spelad av Alexandra Rappaport, som med stor elegans lyfter fram en människa som – likt mamman – lärt sig att lägga locket på och framhärda i ett liv fyllt av materiellt överflöd, men döljande stor själslig nöd.

Hans Klinga är som klippt och skuren för den halvt frånvarande fadern; en pensionsmässig läkare som skriver ut piller till Dramatenskådespelare och som hellre dricker whisky för att döva sin ångest än att öppenhjärtigt prata om känslor och konflikter. Den nästan Bernarda Alba-likt övervakande modern görs i Ingela Olssons tolkning till en kvinna som omväxlande vårdar en ytlig, avvärjande konventionalitet och däremellan kastar ur sig repliker som signalerar total frustration: hela hennes liv framstår som en ökenvandring i salongsmiljö.

Höst och vinter, fylld av Noréntypiska kast mellan sval konversation, sarkasmer, svart humor och mer eller mindre dold desperation, kan liknas vid en kvartett för fyra röster; ett kammarspel där efterhand allas belägenhet får komma till tals i monologer, på ett sätt som komplicerar och fördjupar den annars schablonaktiga personteckningen.

Men trots ett oerhört starkt spel och en väl sammansvetsad ensemble är det som om pjäsen ändå inte riktigt väcks ur sin 80-talsslummer. Lars Noréns pjäser har alltid varit samtidsspeglar, och nu, trettio år senare, finns något ohjälpligt daterat över alltsammans. De försök som här gjorts att få Höst och vinter mer samtida (här talas exempelvis om Trumps mexikanska mur) hjälper inte; i synnerhet inte som det samtidigt talas om aidssjuka som bara har ”en vecka kvar att leva”. Försöken till nutidsanpassning är inkonsekventa i detta endast lätt retuscherade manus.

Men faktum kvarstår: på Dramatens lilla scen bjuds här urstyvt skådespeleri och en mycket stark teaterupplevelse.

—

Björn Gustavsson