Lyrik: Bronsryttaren och andra dikter av Aleksandr Pusjkin

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur tisdag, januari 2nd, 2018

Bronsryttaren och andra dikter

Aleksandr Pusjkin

Översättare: Lasse Zilliacus

Ersatz. 141 sidor. Har utkommit.

 

Förra året frågade opinionsinstitutet Levada ett urval av Rysslands befolkning vem de ansåg vara historiens störste individ. Det visade sig vara Stalin. På delad andraplats kom Lenin och Putin. Och så, på tredje plats, Aleksandr Pusjkin. Man kan tycka att den arme poeten oförskyllt hamnat i dåligt sällskap, men bronsplatsen säger också något om hans position i Ryssland, liksom om litteraturens ställning i landet. Dessutom finns här en tradition att föra samman despoter och poeter. Lenin, Stalin och Chrusjtjov var (ö)kända för att personligen lägga sig i de senares verksamhet. Det mest mytomspunna exemplet är Stalins telefonsamtal till Boris Pasternak efter att dennes vän och kollega Osip Mandelstam fängslats. ”Vad tycker du om den här Mandelstam?” lär Stalin ha frågat – och man kan bara föreställa sig den panik Pasternak måste ha känt när han skulle formulera ett svar.

Men redan Pusjkin var utsatt för en självhärskares ”omsorger”. Tsar Nikolaj I hade fått upp ögonen för den unge och begåvade poeten och fann det bäst att hålla ett vakande öga på hans förehavanden. Så han erbjöd sig generöst att bli Pusjkins personlige censor – en ära som poeten helst varit utan men knappast kunde tacka nej till.

Pusjkin betecknas ibland och med viss rätt som den förste författaren att skriva på modern ryska. Han skulle alltså ha både grundlagt och fulländat den ryska litteraturen. Det är inte illa, inte minst som hans insats består av såväl poesi som prosa och dramatik. Dessutom ska man betänka att han inte ens fyllt 38 år när han dog, dumt nog i sviterna efter en duell. Men, som Marina Tsvejateva senare konstaterade: ”Poeter dödas alltid.”

Att översätta en versvirtuos som Pusjkin är inte lätt, men en och annan har ändå vågat sig på uppdraget. För en smått heroisk insats svarar Kjell Johansson som tolkat hela versromanen Eugen Onegin (Murbräckan). Ett annat av Pusjkins mest centrala och omtalade poetiska arbeten har däremot ingen vågat sig på – förrän nu. Det gäller den berättande dikten Bronsryttaren, och den som tagit fan i båten – och dessutom rott honom i land med taktfast rytmiska årtag – är Lasse Zilliacus, densamme som för några år sedan förnöjde oss med sin tolkning av Lermontovs Demonen.

I Bronsryttaren etableras vad som kommit att kallas Petersburgsmyten. Efter att ha erövrat den svenska befästningen Nyenskans vid Nevas utlopp beslutade Peter den store att anlägga St. Petersburg som ett fönster mot väst. Staden har sitt namn efter aposteln Petrus, men det var ju så att säga ett lyckligt sammanträffande att han hade samma namn som tsaren … Strategiskt var platsen väl vald, men att bygga en modern och ståtlig stad i dessa sumpmarker var ingen lätt uppgift och folk dog som flugor under arbetet. Det gör att de ståtliga palatsen bokstavligen vilar på de dödas ben – ett faktum som bara väntade på sin symboliska uttolkning. Staden var också ett brott mot rysk tradition, arkitektritad redan från start av importerade italienare och fransmän. Gatornas rationella rutnät utgjorde en bjärt kontrast till det labyrintiska Moskva, och när tsar Peter 1712 utropade Petersburg till huvudstad var det ett statement som heter duga – liksom när bolsjevikerna lät Moskva återta sin position 1918.

I Petersburgsmyten är staden ett bländverk, en hägring, en fantasmagori, en stad där den hänförande skönheten och harmonin vilar på kaos och död, där de vackra kanalerna som speglar himlen är härdar för kolera och där de döda spökar och antastar invånarna om natten. Petersburg är drömmen som när som helst kan slå över i en mardröm. I Nikolaj Gogols Petersburgsnoveller får en näsa ett eget liv, och en hunsad bokhållare gör gatorna osäkra efter sin död. Petersburg är staden där man blir både bokstavligt och ideologiskt sjuk – som Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff – och det är här som dunkla andekrafter driver sitt spel i Andrej Belyjs Petersburg.

Men det är i Aleksandr Pusjkins versberättelse Bronsryttaren som det hela tar sin början. I prologen står Han, det vill säga tsar Peter, och blickar ut över Neva och tänker: ”Här bör den nya staden byggas. / Det hotar svensken, och så kan / vi mot hans onda anslag tryggas.” Efter ett sekel står den där, staden, ”ett under i den höga norden, / hade ur sumpskog, myr och mad / växt till den vackraste på jorden.” Så börjar själva berättelsen, där den arme Jevgenij drar runt i staden under en av de återkommande stora översvämningarna. Han hamnar vid torget med Etienne Falconets magnifika ryttarstaty av Peter den store, ”landets härskarideal”, som trygg på sin häst högt över vattenmassorna vänder ryggen åt Jevgenijs kval.

Senare, efter att ha förlorat allt, återvänder Jevgenij till platsen och betraktar bronsryttarens hårda och kalla ansiktsuttryck, hans mörka och skrämmande gestalt. Han som en gång beordrat att bygga denna stad på denna omöjliga plats sitter där på sin stegrande springare vars hovar kan slå ner var som helst. Jevgenij grips av hat och utmanar statyn – som får liv. ”Hur han än sprang, den stackars dåren, / var Bronsryttaren tätt i spåren; / han flydde hela natten från / dess tunga hovars dova dån.” Därmed etablerar Pusjkin även ett annat seglivat motiv inom rysk litterär tradition: den lilla människan i kamp mot makten, eller kanske snarare den maktlösa människan förföljd av makten, ty så mycket att sätta emot har nu inte den hunsade och hetsade undersåten.

Bronsryttaren är bokens centrala verk, även bokstavligt, ty Zilliacus låter det flankeras av ytterligare några dikter, bland annat det första och sista som Pusjkin lät publicera. Han debuterade som 15-åring med en kaxig dikt som handlar om att – skriva dikt. Den är författad på alexandriner, måhända som en hälsning till Nicolas Boileaus berömda verk om diktkonsten från 1674. Sedan antar Zilliacus utmaningen att försvenska ”Det lilla huset i Kolomna”, som Pusjkin skrev 1830 efter återkomsten från en resa till Kaukasus och det pågående kriget mot Turkiet. Kanske hade tsaren förväntat sig något mer högstämt patriotiskt än denna lätt frivola dikt. Men nu blev det som det blev, och lika bra var det, tycker nog i alla fall eftervärlden.

Dikten är skriven på ottave rime, ett italienskt versmått med rötter i renässansen, där varje strof består av åtta rader i jambisk 5-takt och med den krävande rimflätningen a-b-a-b-a-b-c-c. I början av 1800-talet kom formen på nytt i ropet. I Sverige möter vi den i dikter av Tegnér och Stagnelius, och i England används den med förtjusning av Lord Byron – vars verk Pusjkin var bekant med. Men i Ryssland var det inget självklart val, och Pusjkin inleder ”Det lilla huset i Kolomna” med ett antal strofer där han motiverar och försvarar sitt val av vers. Först i den nionde strofen uppmanar han, lite bryskt, den uppenbarligen motvilliga musan att slå sig ner och ge honom en sång: ”Så sätt dig, musa! Skriv, ge mig en sång! / Låt bli att skruva dig, sitt still och länka / min vers! Den börjar nu. – Det var en gång / för länge sen en gammal fattig änka”. Zilliacus visar sig ha god hand med versfötterna och rimmar frejdigt och snitsigt. Nog kan man, för att bara ge ett exempel, glädja sig åt en triad som förfaren – repertoaren – samovaren.

Pusjkins dikter lever i hög grad på den bundna formen, så det är tacksamt att översättaren har funnit sin glädje i att anta utmaningen att behålla vers och rim – och har förmågan att få till det på svenska. Dessutom har han, nog så viktigt, en utpräglad känsla för Pusjkins eleganta och ironiska ton. Det gör den här volymen omistlig för alla som intresserar sig för rysk litteratur. Och den blir inte sämre av förord och kommentarer. Att alla dikter återges parallellt på originalspråket måste ju också rimligen glädja den som till skillnad från undertecknad behärskar ryska.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.