Lyrik: Slutdikt av Marina Tsvetajeva

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur fredag, december 29th, 2017

Slutdikt

Marina Tsvetajeva

Översättare: Tora Lane

ellerströms. 54 sidor. Har utkommit.

 

Går vi tillbaka några decennier i tiden var Majakovskij en poetisk-politisk hjälte i Sverige. Men när man nu talar om ”de fyra stora” ryska 1900-talsdiktarna avser man vanligen Anna Achmatova, Osip Mandelstam, Boris Pasternak och Marina Tsvetajeva. De kände varandra och såg sig nog som något av en utvald skara i poesins tjänst. Deras relation till Sovjetunionen var minst sagt komplicerad och tidvis drabbades de alla av publiceringsförbud. Achmatovas första man arkebuserades och sonen fängslades, Mandelstam dog i fångläger, Pasternak tvingades avstå från sitt nobelpris, Tsvetajeva tog livet av sig.

Marina Tsvetajeva kom från en intellektuell och högborgerlig miljö. Hon läste Pusjkin som femåring och började samtidigt skriva egna dikter. ”Dålig poesi är som mässlingen”, konstaterade hon senare, och tillade: ”Lika bra att få den överstökad i barndomen.” Förankrad i den tyska romantiken såg hon sig som ande och själ – tvingad att leva i de vardagliga banaliteternas rike. Hon var vågens skum när den krossas mot klipporna. Hon var, som hon skriver i dikten ”Poeter”, måttlösheten i en värld av mått, en gudars like och samtidigt kastlös, föraktad och förbannad. Hon gifte sig tidigt med den veke Sergej Efron som under inbördeskriget efter revolutionen kämpade på den vita sidan och tvingades i exil. Marina följde honom och 1922 slog de sig ner i Prag, närmare bestämt i en liten by i stadens utkant. Hon levde under knappa omständigheter men slapp den råa nöden som härskat i Moskva och som hon skildrat i boken I skuggan av ett krig (ellerströms).

I Prag träffade hon exilryssen Konstantin Rodzevitj och blev passionerat förälskad. Det var nu inget nytt; passionerade kärlekshistorier kantade hennes liv, även om hon, på sitt sätt, förblev maken trogen – till sist ödesdigert trogen, när hon 1939 valde att återvända till Sovjetunionen för att återförenas med honom och dottern som redan befann sig där. Snart fann hon sig ensam med sin son efter att maken avrättats och systern och dottern satts i läger. Då möjligheten att Leva inte längre fanns och hon fann blotta överlevandet outhärdligt hängde hon sig 1941.

Flera av Tsvetajevas bekanta förundrades över att hon föll för en man som Rodzevitj. Man fann honom tämligen ointressant. Men något väckte han uppenbarligen hos henne. Efter att de beslutat att gå skilda vägar skrev hon till en vän om sin vånda: ”Jag har skilts från honom som älskar och är älskad, på höjden av vår kärlek; nej, jag har inte skilts från honom, jag har slitit mig lös från honom.” Och till Ivan Bunins maka Vera bekände hon hur ”vanvettigt” hon älskat honom och hur hon ”slet i kopplet” för att bli fri och följa sin kärlek men hur ansvaret för man och barn segrat. Rodzevitj konstaterade också långt senare att de verkligen var lyckliga den korta tid de var tillsammans. Men en av Tsvetajevas avståndsförälskelser konstaterade mer krasst att den man ”som hennes känslor i ett visst ögonblick var inriktade på spelade mindre roll än känsloutgjutelserna på papper”. Sant är att hennes förälskelser följde ett återkommande mönster, där hon skapade sig en bild av den älskade som denna, vanligen en man med någon gång en kvinna, i längden omöjligt kunde leva upp till. Drömmen krossades, verkligheten fick sin hämnd. Katastrofen födde förtvivlan – och poesi. Det gällde i högsta grad den korta och intensiva relationen till Rodzevitj. Sin smärta omsatte hon 1924 i sviten Slutdikt – som handlar om just det som titeln säger: ett slut, ett avsked. Kärleken flammar, falnar och dör i ett dimmigt och regnigt Prag. Men separationen sliter och bänder i henne, sargar henne. Och den söker en poetisk form som förmår uttrycka detta kaos av intryck och känslor.

Poesi är det som går förlorat vid en översättning, lyder en gammal definition. Riktigt så illa är det nu inte. Men alla som tolkat Tsvetajeva brukar poängtera hur svårt och näst intill omöjligt det är. Hon är djupt förankrad i traditionen och överger inte vers och rim, där helrim, assonanser, allitteration blandas. Samtidigt är hon en utpräglad modernist som förhåller sig fritt till alla konventioner. Dessutom utnyttjar hon gärna ryskans större syntaktiska frihet. Karaktäristiskt för Tsvetajevas poesi är också de branta och oväntade associationerna, de snabba klippen och kasten, hoppen, det expressivt komprimerade uttrycket. Det kongeniala skiljetecknet för denna poetik är tankstrecket som samtidigt drar isär och knyter ihop – och det använder Tsvetajeva lika flitigt som tidigare Emily Dickinson.

Problemet är att förmedla allt detta på ett annat språk utan att det blir krystat eller i värsta fall obegripligt. För det senaste försöket står Tora Lane med Slutdikt. Det är inte första gången den tolkats till svenska. Annika Bäckströms översättning, där sviten heter ”Slutsång”, ingår i volymen Med gröna ögon (Akvilon) som bjuder ett brett urval av Tsvetajevas dikter. Att lägga de två översättningarna bredvid varandra är rätt frustrerande; ibland undrar man om de ens utgått från samma original – som jag dessvärre inte kan jämföra med på grund av min obefintliga ryska.

Ingen av de svenska versionerna förmedlar känslan att läsa en dikt skriven direkt på svenska; båda bär tydliga spår av en språklig brottningskamp i försöket att förmedla Tsvetajevas poetiska egenart och samtidigt åstadkomma en begriplig text. För Lane tycks egenarten vara det primära; problemet är att resultatet kan tendera att snarare framstå som lite konstigt än nyskapande och originellt. Hon säger sig vilja behålla versen och rimmen men tillstår att hon kanske inte alltid lyckas förmedla känslan av rim. Och det har hon rätt i. Rim är en klanglig upplevelse, och den uteblir för det mesta.

Men ett större problem är att det poetiska flödet bryts när man tvingas läsa om för att försöka få rätsida på vad det står – utan att alltid lyckas. Och det handlar nog inte om att Lane skulle följa originalets ordalydelse med slaviskt. På ett ställe hänvisar Tsvetajeva till den futuristiske poeten Velimir Chlebnikovs säregna poesi. Hos Lane lyder raderna: ”Skiljas, som Chlebnikovs påhitt, / hans ord staplade på hög.” Så här låter det hos Bäckström: ”Skilsmässa: bara Chlebnikovskolans / svanesång i ett näktergalsstön …” Bilden är här inte bara mer anslående och överraskande, den ger också en bättre föreställning om Chlebnikovs experimentellt lekfulla attityd till språket och poesin – och är också i samklang med Elaine Feinsteins engelska översättning: ”Separation. That belongs to the school of / Khlebnikov’s   nightingale-groaning / swan-like …”. På ett annat ställe har Lane ”sömn” där Bäckström och Feinstein har ”dröm”; det är en rätt väsentlig skillnad, och i sammanhanget förefaller ”dröm” som det rimliga ordvalet. Utropet ”Från Burnus och Tunis!” hos Lane måste grunda sig på ett missförstånd, då ju burnus är ett beduinplagg och ingen ort. Följande mening är också bara förbryllande: ”Som kringflackande brödraskap / att det blev så här!” Läser man Bäckström klarnar det: ”Bröder i kringströvandet – / se här, vartill det lett!” Det finns fler exempel av detta slag. Det händer också att betydelserna kan bli rakt motsatta hos de två översättarna, som när Lane skriver ”Min vän? / Allt är mitt!” och Bäckström ”Vännen min! / Mitt Allt!”. Feinstein är i linje med den senare tolkningen (som ju också förefaller vettigare): ”My friend, my / – everything!” Men man kan också hitta prov på fraser och strofer där Lanes mer lapidariska ideal är effektivt.

Om man som svensk läsare kommer ny till Tsvetajevas poesi skulle jag tveklöst rekommendera att börja med Bäckströms översättningsvolym. Den är åtskilligt fylligare och ger en bred bild av Tsvetajevas diktning – och så innehåller den också sviten ”Bergsång” som är intimt förknippad med ”Slutsång” (”Slutdikt). Men även när det gäller den här aktuella diktsviten tror jag att de flesta kommer att ha större behållning av Bäckströms tolkning. Sedan kan den intresserade naturligtvis jämföra med Lanes version för att få ytterligare en infallsvinkel på texten; dessutom kan man ha god nytta av hennes utförliga kommentarer. Och så får man fundera över om det är dags att ta sig i kragen och lära sig ryska för att på allvar drabbas av denna fascinerande och förunderliga Marina Tsvetajeva.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.