Bok: Tjevengur av Andrej Platonov

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur lördag, december 9th, 2017

Tjevengur: En resa med öppet hjärta

Andrej Platonov

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz. 607 sidor. Har utkommit.

Man behöver inte läsa länge – några meningar räcker – för att inse att det är ett högst säreget verk man håller i sina händer. Men så var också Andrej Platonov en högst säregen författare med en helt egen stil. Kanske väntar han ännu på att fullt ut erkännas som en av 1900-talets riktigt stora och originella prosaister, men den tiden kommer, var så säker. Att hans berömmelse är postum är inte så konstigt och inget han är ensam om bland sovjetryska författare. Åtskilliga verk blev aldrig publicerade därför att de inte tillfredsställde den sanktionerade smaken eller bröt mot den för tillfället förhärskande politiska linjen. En del författare var förbjudna att över huvud taget publicera något, oavsett vad de skrev. En del fick sina verk stympade av censuren; i en del fall beslagtogs manuskripten av polisen och har på senare tid återfunnits i KGB:s arkiv. Platonov tillhörde de författare som hade ständiga publiceringsproblem utan att vara totalförbjuden. Han blev inte heller avrättad eller satt i fängelse eller läger. Det senare drabbade dock hans son som vid hemkomsten var smittad av tbc och förde över sjukdomen på sin far som också dog av den 1951. Så på sitt sätt kan man säga att han trots allt blev ett offer för GULAG.

Platonov, eller Andrej Platonovitj Klimentov som han egentligen hette, föddes 1899 i Voronezj och utbildade sig till ingenjör. I den egenskapen var han med om att bygga Sovjetunionen, men det är som författare av romaner, noveller och pjäser han gått till eftervärlden. Storverket, i alla fall om man ser till omfång, är den 600-sidiga romanen Tjevengur från 1926–1928. Den översattes till svenska redan 1973 av Sven Vallmark med titeln Don Quijote i revolutionen. Problemet var bara att Vallmark tvingades utgå från den censurerade sovjetiska utgåvan som då var den enda tillgängliga. Men förra året kom den på svenska i komplett skick. För översättningen svarar denna gång Kajsa Öberg Lindsten, och resultatet är en bedrift. Mycket riktigt kunde hon i oktober i år motta ett pris för 2016 års bästa översättning. Dessutom har hon försett boken med en mängd utförliga och förklarande noter som dessutom diskuterar översättningsfrågor. Platonovs personliga prosa är nämligen inte lätt att handskas med, och den får naturligtvis inte normaliseras till något slags vardaglig normalsvenska. Det egenartade och originella måste gå fram utan att det blir krystat.

Tjevengur utspelar sig åren efter bolsjevikernas maktövertagande. Socialismen ska byggas, men inbördeskriget är inte slut. Utopiska framtidsdrömmar och ideologiska slagord står mot krass verklighet. Driven av kärlek till Rosa Luxemburg drar revolutionären Kopjonkin fram på sin häst Proletärkraften och slår med sin sabel sönder fiendens radiovågor. Vid sin sida har han den mer intellektuelle Dvanov, och tillsammans utgör de ett slags variant av Don Quijote och Sancho Panza. Strukturen är rätt lös med drag av pikareskroman, men man läser inte så mycket för att få se hur det ska gå. Snarare dröjer man i de enskilda episoderna. Delvis kan man beskriva romanen som en kontemplation över vad det innebär att vara människa på jorden, en kontemplation som hela tiden tenderar att övergå i en lamentation då människans villkor synes omöjliga.

Romanen har sitt namn efter byn Tjevengur där man redan anser sig ha förverkligat kommunismen – men knappast av det slag som Lenin tänkt sig, även om man gärna hänvisar till leninistiska slagord. Faktum är att romanen ständigt ställer existentiella frågor av ett slag som Lenin naturligtvis inte hade några som helst svar på. Platonov-kännaren Thomas Seifrid har träffande beskrivit hur Platonov låter den högtravande marxist-leninistiska retoriken brytas genom de outbildade massornas medvetanden. Effekten kan bli både rörande och absurt komisk. Och det skapar ett alltigenom originellt språk som ständigt får läsaren att stanna upp i förtjust förvåning.

”Vad hans romaner skildrar är inte en hjälte mot en bakgrund utan snarare själva bakgrunden i färd med att sluka en hjälte”, skriver Joseph Brodsky i en av sina essäer. Platonov var ett revolutionens barn – men han är lika mycket ett barn av Dostojevskij och av den egensinnige religiöse tänkaren Nikolaj Fjodorov. Människan är ensam och utslängd i världen, faderlös och moderlös. Hon söker en mening och en lycka som tycks omöjlig att nå. Mot längtan efter gemenskap står en bottenlös ensamhet. Man vill bli ett med naturen och världssjälen, men naturen tiger. Man tänker sig att kommunismen utplånat döden, men folk fortsätter att dö. Man vill utplåna skiljelinjen mellan människa och maskin, men maskinen är sig själv nog. Det lyckorike man drömmer om är snarare av religiös än politisk natur, men drömmen tar sig politiska uttryck och vill förverkligas här och nu i ett socialt sammanhang. Men världen är ofullkomlig och till sist handlar det mest om att uthärda i främlingskapet. Utopin finns som en ständig lockelse, men i försöken att nå den tycks man bara förinta den. Längtan efter lycka och samhörighet är en dröm som aldrig kan besannas men som hela tiden både när oss och tär oss.

Tjevengur är den fjärde romanen av Andrej Platonov som översatts till svenska, och det står nu helt klart att han hör till det förra seklets mest fascinerande och originella prosaister. Det har tagit tid för honom att nå svenska läsare, men kanske har det varit värt att vänta med tanke på att han i Kajsa Öberg Lindsten fått en, efter vad jag förstår, idealisk översättare. Låt oss hoppas att förlaget låter henne gå vidare med Platonovs noveller.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.