Bok: Salome Alexandra av Lars Andersson

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, december 2nd, 2017

Salome Alexandra

Lars Andersson

Bilder av Dan Lekberg

Albert Bonniers förlag. 159 sidor. Har utkommit

 

Lars Anderssons nya kortroman Salome Alexandra utspelar sig under senhellenistisk tid i Alexandria och Jerusalem. Kvinnan som gett boken dess namn levde mellan år 139 och 67 f.Kr. och var drottning i Judéen. Efter att hennes andre man, den hårdföre Alexandros Jannai, dött, regerade hon själv under nio år. Hennes eftermäle i judisk historia förefaller vara mycket gott, och hennes år vid makten beskrivs som fredliga och rättvisa.
Nu är det emellertid inte en historisk roman Andersson skrivit, utan ett existentiellt reflektionsstycke. Han väljer självsvåldigt att placera in en viss Jesus från Nasaret i den här tiden, något som ett antal dunkla passager i Talmud möjligen skulle kunna ge bräckligt stöd åt. Författaren nämner detta i ett kort efterord, men han betonar att det för honom enbart rör sig om ”ett tankeexperiment”.
Romanen tar sin början i Alexandria, den bullrande, brusande storstaden med synkretistiska läror och andra idéer som möts, bryts och blandas – ”Vad alltihop betydde, besjöng, besvor, bedyrade sin entusiasm inför, stod inte att räkna ut och det var heller inget att ägna möda. Det betydde bara: världen, där man ska leva.”
Att kunna bejaka sitt liv mitt i det oöverskådliga och osäkra är ett viktigt tema i boken. I staden lever eliten av judiska skriftlärda i exil, efter kung Jannais utrensningar av fariséer några år tidigare. Där återfinner vi också Jesus, som lärjunge till Rabbi Jehoshua ben Parachai. Vi får tidigt några intressanta glimtar av hur den unge Jesus samtalar med en buddhistisk pojke om livets allvar, och man förstår att han får nya intryck: ”De som han var van att höra talade bara om Landet.” Denne pojke, som är blomsterbud, ser att allt är statt i förändring: ”Den Jag Är uppstår bara i sitt eget ögonblick, som är på väg att försvinna”. Här kan man förstås associera till att Guds namn i den judisk-kristna traditionen ofta brukar översättas som Jag är eller Jag är den jag är. Det flyktiga ställs mot det oföränderliga.
I en annan central passage gör Jesus en nedstigning till de döda, då han besöker en för judarna oren begravningsplats i en katakomb. Han konfronterar döden fylld av vrede och ångest.

Så småningom kan judarna återvända till sitt land, inte minst på grund av Salome Alexandra: ”Herren har satt denna drottning på ondskans tron för att hon skulle vaka över ljusets återsken”, läser vi. Huvuddelen av bokens händelser utspelar sig också i Jerusalem.
Detta är emellertid inte en roman där skildringar av dramatiska händelseförlopp dominerar, trots att de leder fram till Jesu död och uppståndelse, återgivna på ett sätt som till stor del följer Nya testamentets framställningar. Som så ofta har Andersson ett annat ärende än att bara berätta en spännande historia. Salome Alexandra är, som redan antytts, en roman om att leva sitt liv mitt i en söndrig och många gånger förvirrad värld – om att försöka nå en acceptabel livstolkning av e motsägelsefullt sammanhang och om att tvärs igenom förvandlingens villkor gå in i sin livsuppgift präglad av bejakelsens ”trots allt”. Genom allt detta myller av liv och död, hopp och hopplöshet dröjer ändå ett säreget milt ljus. Det är många gånger svårt att ta till sig och bejaka, och det tycks ibland kunna förvandla sig till djupaste mörker.
Andersson förmedlar allt detta på en prosa som är ytterst stram, ren och stiliserad. Den är antydande, förtätad, ja präglad av ett hemlighetsfullt, sparsmakat tal. Långt in i de korta dialogernas språk tränger detta mysterium; orden bär bördor av historiens tyngd och allt tycks ofta ställt på sin spets. De inblandade uttrycker sig enligt vad som liknar en tankarnas och känslornas behärskade koreografi. Under denna behärskning finns dock en eld som aldrig tillåts flamma upp. En ödslighet är också märkbar, kongenial med den sparsamma ljussättningen över människorna i Jerusalems utkanter vid tiden för påskhögtiden, och även relaterad till ålderdom och livets snara upphörande. Rabbinerna är åldriga och även Salome Alexandras liv har varit långt. Hon är 60 år och tänker allt mer på sönerna och rikets eventuella fortbestånd.
Dödens ofrånkomlighet ställs mot det kristna hoppet om uppståndelsen som ”ett snitt genom själva tidens kropp”. Salome Alexandra kallar sig i romanen Jesu lärjunge, och hon uppsöker de fattiga människor som sett eller erfarit hans under, för att om möjligt få dem att vittna till hans fördel. I en suggestiv scen gör även hon en nedstigning i mörkret. Hon går in i en underjordisk gång som sägs gå rakt in under templet. När hon är därinne överväldigas hon av ett mörker större än allt hon tidigare erfarit. Det visar sig vara vid samma tid som Jesus avrättas. I berget möter hon det ”som bara var vad det var. Det bergfasta som är verkligheten”. Hon kommer så småningom ut, och hon går ”tillbaka till sitt liv och sina uppgifter”.

I ett vackert, allvarligt och poetiskt samtal med Rabbi Jehoshua får Salome Alexandra efteråt förklara varför hon gick in i berget: ”Jag tyckte mig gå rätt in i nånting vackert, och oerhört. Jag gick in mot skönheten själv.” Rabbin känner denna märkliga skönhet väl. Han minns havsbukten ”utbredd, när havet blandades med solen”. Efter ett tag var allt bara mörker, säger drottningen. ”Och själen mottog, eller om det bara var ben, kött och ben som smältes in i det där enda som fanns, som finns?”. Samtalet slutar med att Salome Alexandra konstaterar att Jesus inte längre finns hos dem, medan Rabbi Jehoshua med självklarhet säger att det är om honom de talat hela tiden. Jesus kan manifesteras genom både skönhet och mörker. Kan de ibland rentav vara samma sak?
Dubbelheten – möjligheten att det ena kan förvandlas till det andra – tematiseras gång på gång i romanen, bland annat genom tvillingmotivet. I ett tidigt samtal mellan Jesus och Salome Alexandra tas detta upp:

Några har sagt, sa hon, att du har en tvilling.
Han sa: Det har alla.
Alla? Tala!
Ta fram honom i dig och han ska rädda dig. Annars ska han döda dig.

[…]

Vad är det som ska träda fram? Vem? sa hon. Och av två, vem är den andres avbild?
Jesus väntade in sin röst. Han betraktade sin hand. Han sa:
Som bild av inget annat än Fadersljuset, så ska han träda fram i dig. Det som är bild ska försvinna och frätas bort i ljus.

Är själva bejakandet av dubbelheten – livets stråk av ljus och mörker, uppenbarat och gåtfullt, svar och kvarstående frågor – enda vägen till ett sant liv? Själva namnet Salome Alexandra signalerar denna dubbelhet, med både sitt hebreiska och grekiska ursprung. I en vacker bild liknas drottningens hjärta vid ”ett granatäpple som härbärgerar allt i sina små fack och munnar men längtar efter dagen då skalet sprängs inifrån.” Tidigare har hjärtat beskrivits som ”en sten omöjlig att klyva, rädd att klyvas, alltför möjlig att klyva”. Vetskapen om det söndrade och delade får samsas med längtan efter helhet och slutligt svar. Den som tror sig ha möjlighet att utröna svaren på alla livsfrågor är knappast trovärdig. Sökandet däremot, och drömmen om förståelse, är ständigt närvarande i Lars Anderssons mycket levande och viktiga författarskap. Hoppet om att verkligen få erfara det där ljuset som ska fräta bort alla bilder, finns kvar.
Romanens tid, med dess osäkerheter och förvirring, för även tankarna till vår egen samtid, där så mycket tycks stå och väga, och där djupaste allvar, lidande, vilsenhet och trivialiteter samsas. Det finns en fördjupning värd att söka, menar författaren, men vi måste gå in i våra liv utan att skygga för det mörker som också finns där. Svärmare och feelgood-profeter göre sig däremot icke besvär!

__________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet. Hans senaste bok, Närvarande i sitt språk. Om Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige utkom nyligen på ellerströms förlag.