CD: Pelagos med Stefano Battaglia
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, september 21st, 2017
Stefano Battaglia: Pelagos (ECM/Naxos). 2 cd. Speltid: 60‘38 + 71’32.
Stefano Battaglia (piano, preparerat piano)
Betyg:
Release-datum: 15 september 2017
Klassiskt eller jazz eller både och eller något annat? Det är kanske inte så kinkigt. Stefano Battaglia gör sin egen musik och tycks inte bry sig nämnvärt om genregränserna, även om man kan säga att det tydligare drar åt jazz när han arbetar med sin trio på album som River Anyder och Songways (båda ECM) medan ett album som Re: Pasolini mer drar åt modern konstmusik. Det gäller även denna nya dubbel-cd, Pelagos, där han är ensam med sitt piano men som till sin karaktär påminner om Pasolini-skivan. I några fall har han i John Cage anda preparerat pianot för att utvinna nya klanger, men i övrigt har Cage inget med saken att göra. Musiken är en blandning av komponerad och improviserad, men det är inte självklart vad som är vad.
Pelagos är en grekisk stad på Peloponnesos, men i detta fall utgår nog titeln också från betydelsen ”hav”. Skivorna rymmer flera spår med titlar som anknyter till dagens migrations- och flyktingsituation. Det gäller inte minst ”Migration Mantra”, där just mantra också säger en hel del om Battaglias musik. Den är minimalistisk och upprepar gärna en fras utan att för den skull påminna om den amerikanska minimalismen. Här finns mer av kontemplation och meditation och reflektion. Musik av det här slaget riskerar förstås att bli alltför inåtvänd och helt enkelt lite tråkig, men Battagliga lyckas hålla balansen och förenar en melodisk ådra med dissonanta inslag på ett spännande och suggestivt sätt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
