Den folkbesjälade pucken
Dixit lördag, april 29th, 2017Jag såg på ishockey häromkvällen. På teve. Det var länge sen. HV 71 vann mot Brynäs i Gävle. Därmed är det 3-3 i matcher i SM-finalserien. Nu väntar en avgörande match i Jönköping. Den lockar inte. Matchen lämnade mig helt kall, trots att den blev lite halvspännande när Brynäs jagade kvittering.
Jag spelade en gång ishockey på en blygsammare nivå. Jag gillade tuffheten som jag försökte bepansra mig med för platsa som en grabb bland grabbar, där man skulle ha indiankrigarmidja och inte röra en min om det gjorde ont. Ibland spelade jag barhuvad. Det var inte hjälmtvång då. Jag gillade kanadensiska spelare som Gordie Howe, Mr Hockey, legendarisk lirare som spelade en evighet i Detroit Red Wings. När jag ådragit mig ett ärr i ansiktet i en bandymatch kallades jag ett tag ”Gordie”.
Det hände att jag råkade i slagsmål och okvädade domaren som de stora grabbarna. Min stubin var kort och det var skönt att få ladda ur när man fick chansen. Utanför rinken fanns inte mycket plats att ifrågasätta auktoriteter när man inte var torr bakom öronen som vuxensamhället sa. Jag var speciellt imponerad av en amerikansk back i en turnering som kallade domaren för ”grisarsel”, när han blev utvisad; vilket jag tyvärr kopierade. Det var lätt att imponera på små gossar då. Gissa om jag blev utvisad.
Nu är mina känslor för hockeyn stendöda. Kanske har den lille känslige grabben i mig försvunnit med åren. Jag saknar honom ibland; han var ju så storögt entusiastisk och kunde aldrig få nog av fotbolls-, bandy- , ishockey- eller handbollsmatcher och såg något gudalikt i alla idoler. Han trodde att de svävade över vardagens enahanda. För vilka livsproblem kan man ha om man får lira i A-laget varje vecka!
Med all sannolikhet var hockeyn mer poetisk på den här tiden och inte alls lika sönderpratad och struntanalyserad. Avslutningen på poeten Bengt Bergs korta prosapoem Pucken pekar på att något gått förlorat: Ishockeyn är vårt kulna svar på naturfolkens regndans i det inre av Amazonas, men pucken är vår egen, symbolen för folksjälen, som får våra kinder att blossa under Orions bälte.
Dixie Ericson är kulturskribent
