Kulturvår i Stockholm

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, mars 18th, 2017

Våren kommer allt tidigare till Stockholm. Inte nog med att snödropparna i år blommade så tidigt som den 15 januari (vid Stadshuset); redan fyra dagar dessförinnan (strax efter Trettonhelgen) hade dessutom Liljevalchs öppnat sin klassiska Vårsalong… Dock inte på själva Liljevalchs, som nu renoveras, utan i lånade lokaler på Malmskillnadsgatan. Inte helt lätt att hitta – men tog man sig väl in i huset väntade en som vanligt blandad men inte desto mindre spännande kompott av konstnärliga alster i de mest skilda genrer.

Vårens stora konsthändelser i Stockholm denna vårvinter har annars varit Joan Miró på Waldemarsudde och Marina Abramovic på Moderna museet.

Vardagslivets poesi  heter den stora Miróutställningen – tveklöst något av det bästa som visats på Waldemarsudde under senare år (utställningen är aktuell fram till 4 juni). Miró – vars konst till stor del annars återfinns på Mirómuseet i Barcelona – var av katalanskt ursprung och visade, livet igenom, ett stort engagemang för både den katalanska kulturen och för folklig kultur över huvud taget. Han var i många frågor radikal, och hans sociala engagemang var påtagligt (det märks inte minst i alla de affischer han producerade genom åren).

Ett av Joan Mirós främsta intressen var poesi. Under mellankrigstiden blev han – bosatt som han då var i Paris – god vän med flera av surrealismens mest namnkunniga företrädare. Miró var även själv poet; han diktade med pensel i stället för med penna.

Till utställningen har producerats en gedigen och vacker utställningskatalog, med mängder av reproduktioner och med många läsvärda texter, skrivna av initierade kännare vilkas perspektiv fördjupar upplevelsen. Waldemarsuddes intendent Karin Sidén ger i förordet en bred introduktion och skriver bl.a.: ”Mirós omisskännligt personliga bildspråk, fritt från estetiska konventioner och fyllt av visuell poesi, har inte bara kopplingar till flera av modernismens mest intressanta, radikala konstströmningar. Med en bildvärld i olika material och medier som rymmer återkommande motiv som stjärnor, fåglar och kvinnor har Miró skapat en fantasieggande och på samma gång tidlös bildvärld.”

Miró, Joan (1893–1983) fångades tidigt både av Picassos kubism och av dadaisternas och surrealisternas säregna bildpoesi. André Breton beskrev Miró som ”den mest surrealistiske av oss” med tanke på slumpens roll i hans skapande. I en rad stora utställningar i mitten av 1900-talet manifesterade Miró sitt säregna bildspråk i ett rikt och varierat måleri, med avstamp både i den katalanska kulturens folkkonst. Hans bilder förenar barnets obekymrade perspektivfrihet med en lyriskt lekfull visualitet som kan påminna om exempelvis Chagalls. Ofta får jag även Hans Viksten i tankarna – den egensinnige målaren som också var starkt påverkad av litteratur, författarbarn som han var.

Utmärkande för Mirós konst är djärvhet, naivistisk minimalism och genomgående starka kulörer. Påtagligt är också att han framhävde det slumpmässigas betydelse. Allt kunde bli konst (en hållning som f.ö. minner om van Goghs). Miró kunde låta vad som helst lyftas fram som objets trouvés: en oansenlig gråsten, en bortslängd Ajax-flaska, en hopknycklad filmkartong…

Och så vårens konststjärna: Marina Abramovic! På Moderna museet har Marina Abramovic-utställningen med tillhörande performance i närliggande Eric Ericson-hallen skapat en våldsam hype. Uppståndelsen kring Abramovic och de flera timmar långa köerna till hennes performance (som var utomordentligt spännande – och där konstnären själv medverkade) påminde om de radikala konsttillställningar som under 60-talet satte Moderna museet på den moderna konstens världskarta.

Den aktuella retrospektiven The cleaner (kan ses fram till 21/5), visar på bredden och uppfinningsrikedomen i Marina Abramovic performancekonst – och samtidigt hur hon efter de hippieliknande, utlevelsefulla åren under 60- och 70-talen blivit en allt mer eftersinnande konstnär – och intellektuell, men på sitt eget, mycket speciella vid. Hon har alltsedan begynnelsen lämnat ut sig själv på ett närmast hänsynslöst, för att inte säga dödsföraktande sätt och kompromisslöst iscensatt de mest spännande performances; somliga rituella, med inslag av sex och våld, andra mer filosofiskt prövande, med stor inlevelse i den mänskliga naturens många facetter.

I den stora utställningskatalog Moderna producerat, och som ger en bred bild både av utställningen och av Abramovic långa bana som performanceartist, finns många läsvärda texter, inte minst samtalet mellan Marina och Adrian Heathfield. I förordet summerar Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring den stora betydelse Abramovic haft för performancekonsten i stort. De konstaterar att hon är världens nu mest betydelsefulla performancekonstnär (det torde vara oomstridligt!) och att performancekonsten utan hennes insatser knappast skulle ha den framskjutna position den i dag har:

”Marina Abramovic ställer frågor om makt och hierarkier, om konsten och existensen på sätt som på samma gång provocerar och berör. Ett drygt halvsekels arbete sammanfogas här till en organisk helhet av måleri, film, objekt, installation och förstås en oöverträffad performanceproduktion. Verklistan är omfångsrik, ändå säger konstnären: Processen är viktigare än resultatet.”

Marina Abramovic framstår – om jag skulle våga mig på att citera en gammal Ola Magnell-låt – som ”en intellektuell rebell”. Nyfiken, dristig, drastisk, envis, uppfinningsrik… Eller med ett kortare ord: Energisk. Ständigt söker hon sig nya vägar – det må sedan gälla performance, film, fotografi, målningar (flera av dem finns med på utställningen), objekt, installationer… Hennes kanske mest kända performance gjordes 2010 på Museum of Modern Art i New York, då hon under sammanlagt 700 timmar (!) orörlig och tyst satt på en stol och tittade på de besökare som en efter en satte sig på en tom stol mittemot – och som under tystnad tittade de också….

Lagom till utställningen utkom Brombergs med Gå genom väggar; en fascinerande biografi, byggd på Abramovics berättelser, nedtecknade av James Kaplan (här i utmärkt översättning av Linda Skugge). Den som vanligt öppenhjärtiga Marina berättar med drastisk humor och serverar underbara anekdoter och minnesbilder – alltsammans med skärpa och klarsyn. Marina har levt som hippie, som globetrotter, ja som en vidöppen, livshungrig resenär av mycket speciellt slag. Abramovic är onekligen en lysande berättare – den drastiska stilen antyder dock att överdrifterna kan vara många. Underhållande och fascinerande är det likväl. Extra spännande med alla foton ur familjealbumen.

En annan spännande upplevelse denna vårvinter var Stefan Larssons iscensättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, här på Maximteatern och med Livia Millhagen och Jonas Karlsson som utomordentliga huvudrollsinnehavare.

Det är samma uppsättning som på Dramaten, med små ändringar. Manuskriptet utgörs av en teaterversion av Bergmans tv-serie från 70-talet – en version som han själv aldrig iscensatte. Stefan Larsson har i någon mån moderniserat språket, och här förekommer mobiltelefoner och andra samtidsmarkörer – vilket gör att föreställningen känns förbluffande samtida.

Berättelsen om Johan och Mariannes väg från att vara ”det perfekta paret” till att bli varandras fiender och den långa vandringen genom skilsmässans skärseld demaskerar inte bara bilden av lycka utan komplicerar och frilägger samtidigt mycket av tvåsamhetens svårigheter – och inte minst vad gäller det sistnämnda blir Stefan Larssons uppsättning mot slutet hyperaktuell, där samtidens relationskaruseller och dejtande till höger och vänster bildar en aktuell fond mot skeendet på scenen.

Livia Millhagen och Jonas Karlsson gör sina rollfigurer med stor inlevelse – det enda jag kan sakna är ett tydligare mått av sveda, tyngd och svärta.

Fotografiska – så underbart beläget i Ferdinand Bobergs tullhus från tidigt 1900-tal i det gamla hamnområdet på Stadsgården – har som vanligt en rad spännande utställningar (den sammanlagda utställningsytan i detta ambitiösa, privatfinansierade museum är hela 2 500 kvadratmeter). Nu i mars (och fram till 14/5) visas foton av den världskände modefotografen Patrick Demarchelier, med både haute couture och street fashion med supermodeller som Kate Moss, men också dekadent-romantiska foton av exempelvis Keith Jarrett. Trots mängden foton blir dock upplevelsen knappast starkare än den man får av att bläddra i ett proffsigt modemagasin.

Då var det mer spännande att på Fotografiska se de sensuella, mer eller mindre erotiska bilderna av den unge kinesiske konstfotografen Ren Hang, där motivens sinnlighet ofta ställs mot råa förortsvyer och andra starka kontraster. Härtill visades delar ur nyligen bortgångne Lennart Nilssons klassiska Hur ett barn blir till – här med bakgrundsbelysta foton, vilket gör dem mer drabbande än någonsin.

Som någon sa: Varje nytt barn är som en Big bang. Och bilden av de svävande fostren, omgivna av en tunn hinna, kan ge samma känsla av mirakel som när man ser jordklotet med sin tunna hinna, blått lysande i ett hav av mörker.

Naturhistoriska museet har – bland många andra utställningar – en mycket viktig avdelning som handlar om klimatförändringarna på jorden, därtill med en kort men kärnfull film om det allvarliga läget. Lägg därtill den svindlande vackra filmen A beautiful planet som ges på museets superavancerade biograf Cosmonova, med interiörer från den permanenta rymdstationen (ISS) och med hisnande sekvenser på vår jord, dag som natt.

Slutligen en besvikelse. Den lovprisade och prisbelönta filmen Sameblod, skriven och regisserad av Amanda Kernell, reser många frågor. Här framställs nämligen en ytterst förenklad, schablonaktig film om hur samerna under 1930-talet är dubbla offer för svensk kolonialpolitik (här konkretiserad genom nomadskolorna) och det dåtida rastänkandet.

Det är visserligen sant att ett kolonialt perspektiv på samerna (eller lapparna som man då sa) varit betydande. Men att det svenska rasforskningsinstitutet under 30-talet fokuserade på enbart samerna är fullständigt felaktigt. Alla svenskar klassificerades och alla svenskars huvuden kunde (precis som i filmen) bli föremål för mätning. Det finns klassificeringar av olika typer av svensk bondebefolkning i olika härader likaväl som av samerna. Filmen ger helt enkelt en alldeles för snäv och förenklad bild av den situation som beskrivs – och därtill kommer att Sameblod knappt ens skildrar huvudpersonens kontakter med familj och släktingar utan enbart fokuserar på hennes möten med en oförstående, dömande omvärld representerad av Svensken utanför den samiska kulturen.

—

Björn Gustavsson