CD: Kammarsymfonier av Mieczysław Weinberg
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, mars 7th, 2017
Mieczysłav Weinberg: Chamber Symphonies Nos.1–4; Piano Quintet op. 18 (ECM/Naxos). 2 cd. Speltid: 79’45 + 79’40.
Yulianna Avdeeva (piano), Kremerata Baltica, Gidon Kremer (dirigent), Mirga Grainyt-Tyla (dirigent Kammarsymfoni nr. 4)
Betyg:
–
Den polsk-judiske tonsättaren Mieczysław Weinberg flydde 1939 de framryckande tyska trupperna och hamnade i Sovjetunionen. Där blev han Moisej Vajnberg och mötte Dmitrij Sjostakovitj – ett avgörande möte. Kanske lite olyckligt också, då Weinberg kommit att hamna i skuggan av sin något äldre mentor. I februari 1953 arresterade han för ”judisk borgerlig nationalism”, men till all lycka dog Stalin i mars i samma år. Weinberg klarade sig och blev även rehabiliterad. Men trots en rik produktion blev han aldrig någon riktigt frontfigur i det sovjetiska musiklivet och måste tidvis försörja genom att skriva för cirkus och teater.
Intresset för hans musik har hur som helst efter hans död varit i stigande, och vi har fått en hel del skivinspelningar. Det sammanlagda intrycket är att han definitivt är en intressant tonsättare väl värd att lyfta fram, även om han inte tillhör de banbrytande eller djupt originella.
Nu har Gidon Kremer med sin orkester Kremerata Baltica spelat in Weinbergs fyra kammarsymfonier och en pianokvintett arrangerad för piano, stråkar och slagverk. Här finns förvisso en del riktiga ”Sjostakovitj-trallar” och ödsligt sorgsna ”Sjostakovitj-lenton”. Men det vore samtidigt fel att överbetona släktskapen med Sjostakovitj. Det finns ingen anledning att ställa Weinberg i skuggan av någon. Han har en egen ton med drag av centraleuropeisk tradition och mellankrigsmodernism med namn med Hindemith, Hartmann, Bartók.
De här fyra kammarsymfonierna spänner över åren 1986–1992 och hör alltså till Weinbergs sena skapande; den fjärde blev det sista han skrev. Men riktigt så enkelt är det inte om man ska vara kinkig, eftersom Weinberg i samtliga fall bygger på egna äldre verk, bland annat stråkkvartetter tillkomna flera decennier tidigare. Det gör också att dubbelalbumets femte verk naturligt passar in i sammanhanget, då det också rör sig om ett tidigare verk i nytt arrangemang (låt vara inte av Weinberg själv).
Kammarsymfonierna hör till det bästa jag hört av Weinberg, inte minst den fjärde för klarinett, triangel och stråkar. Den här dubbel-cd:n kan helhjärtat rekommenderas såväl den som vill upptäcka hans musik som den som redan gjort det.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
