CD: Fagottkonserter av Fagerlund och Aho
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, januari 9th, 2017
Sebastian Fagerlund: Mana; Woodlands. Kalevi Aho: Solo V; Concerto for basoon and orchestra (BIS /Naxos). Speltid: 76´12.
Bram van Sambeek (fagott), Lahti Symphony Orchestra, Okko Kamu (dirigent), Dima Slobodeniouk (dirigent)
Betyg:
–
Fagotten kallas ibland för orkesterns clown – och jo, den kan användas för komiska effekter. Det är ju ingen slump att Prokofjev valde den för att ta hand om knarrige farfar i Peter och Vargen. Men fagotten är långt ifrån bara lustig. Den har ett stort uttrycksregister, och det är lite förvånande att så få tonsättare lockats att skriva för konserter för instrumentet. Ett undantag är naturligtvis Vivaldi, men säg det instrument som han inte ägnat en konsert. Möjligen har han ensam skrivit fler fagottkonserter än alla andra tillsammans. Men visst, det finns en del om man börjar rota. Mozart har minsann skrivit en. Och från 1900-talet kan man nämna Hindemith och Gubaidulina – och bland svenskar Anders Eliasson och Daniel Börtz. Och här har vi två färska från Finland.
Det är den holländske fagottvirtuosen Bram van Sambeek som tagit sig an verk av Kalevi Aho och Sebastian Fagerlund. Fagerlund fullbordade sin fagottkonsert 2014 och Aho sin tio år tidigare (han har för övrigt också skrivit en för kontrafagott). Dessutom rymmer skivan två soloverk, där Fagerlunds Woodlands (2012) är ett mycket fascinerande verk medan Ahos Solo V (1999) kanske mer har karaktär av etyd. Men i konserten visar han lejonklon på ett karaktäristiskt sett. De fyra satserna rymmer såväl anslående melodik som kraftfull energi och rytmik – och fagotten och fagottisten får visa vad de går för. Fagerlunds konsert har namnet Mana som enligt texthäftet kan förstås på olika sätt: på svenska har vi ju (upp)mana, på finska handlar det om död och exorcism, och i Polynesien rör det sig om osynliga och övernaturliga krafter. Musiken är, som så ofta hos Fagerlund, suggestiv och starkt emotionellt laddad, och för mig framstår Fagerlund allt mer som en av sin generations mest spännande tonsättare.
Man unnar verkligen fagotten att på detta sätt få träda fram och visa upp sig i sin imposanta klangliga helfigur. Men man behöver ingalunda ha något specialintresse för denna träblåsarnas storebror för att uppskatta detta album. Först och främst handlar det ju ändå om fantastisk musik från den musikaliska stormakten Finland.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
