Roman: Min fantastiska väninna
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 26th, 2016Min fantastiska väninna
Elena Ferrante
Översättning: Johanna Hedenberg
Norstedts. 335 sid
Min fantastiska väninna är den första delen av den hyllade romansviten om en vänskap mellan två flickor i femtiotalets Neapel. Att boken är så hyllad har jag svårt att förstå. Själv tyckte jag att den var till största delen ganska tråkig och enformig. Handlingen utspelar sig i ett kvarter i utkanten av Neapel där maffian styr till största delen.
Det händer inget speciellt i boken utan Elená (som är berättaren i boken) beskriver en ganska vardaglig historia där två ganska vanliga flickor växer upp och försöker skapa sig ett liv i ett samhälle där fattigdom, våld och gamla könsroller härskar. De försöker med alla medel att ta sig framåt i livet men på olika sätt. Elená fortsätter att läsa vidare på läroverket och böja på huvudet för att ta sig framåt medan Lila tar plats på ett mer komplext och farligt sätt vilket hon också är helt medveten om.
Deras vänskapsrelation är också väldigt komplex. Vänskapen är mer på Lilas villkor än på Elenás. Elená kan inte vara utan Lila trots att hon får henne att känna sig ful, dum och underlägsen. Hon känner både hat, avundsjuka och kärlek till sin väninna. Lila beskrivs både som intelligent, elak och upprorisk. När de sedan växer upp är det självklart att det är Lila som blir vacker och får allas mäns/pojkars blickar. Vad Lila anser om deras vänskap och om Elená det får jag inte som läsare veta. Det gjorde mig fruktansvärt irriterad. Men jag var tvungen ändå att läsa boken till slutet. Kanske kommer jag att läsa del två.
—
Maria Holmberg
